Ian Burumas bok om hoten mot Ayaan Hirsi Ali och mordet på Theo van Gogh, Murder in Amsterdam, har utlöst en debatt som böljar fram och tillbaka över Europas språkgränser.

Ian Burumas bok om hoten mot Ayaan Hirsi Ali och mordet på Theo van Gogh, Murder in Amsterdam, har utlöst en debatt som böljar fram och tillbaka över Europas språkgränser. Elak och oförskämd, men med en gammal ödesfråga som kärna, den om frihet och intolerans. (Flera inlägg finns på expressen.se.)
Nu har den vandrat över till USA. I New Republic har Paul Berman slagit till med en jätteartikel – vänsterliberalen som tappade omdömet, ställde upp för kriget mot Irak och fortfarande inte tänkt om.
Han öppnar en ny front i det allvarliga grälet genom en minutiös granskning av Tariq Ramadan. Eller mer exakt: en närläsning av ett intervjuporträtt Buruma gjort av Ramadan i NY Times. Hänger ni med? Klar sandlådevarning på hela debatten, men inläggen glöder och orden ställer Europa på spel. Det är ounviklig läsning.
Ramadan är en karismatisk och omstridd intellektuell röst i Europa. I franska bokhandlare ligger inte bara hans egna böcker utan också andra som “gör upp” med honom. Ramadan skriver rakt inifrån det muslimska brödraskapets hjärta i ett projekt att jämka samman sin fundamentalism med det demokratiska Europa han bejakar. Bermans analys blir träffande kritisk men ändå generös.
Ramadan har länge påminnt mig om den svenska väckelsens pionjärer, en muslimsk PP Waldenström: konservativ fundamentalist men i praktiken inlämmad i det modernt sekulära.
Attacken mot Buruma är helt annorlunda: ogin, maliciös och svepande. Buruma och Guardians Timothy Garton Ash framställs som medlöpare. De personifierar det Berman kallar “den reaktionära vändningen” bland Europas intellektuella: en ovilja att ta strid mot de frihetshot som duggar från extremradikala islamister.
Det kryper i benen när jag läser. Bermans konfliktkarta har enkelheten hos en revolutionär där striden mellan demokrati och islamism är absolut tillspetsad. Ramadans position, att tala demokrati inifrån islamismens hjärta, är enligt kartan principiellt omöjlig.
Buruma ser samma hot, men vill bädda in islam i demokratin – med Ramadans läge som unik nyckel – och därmed isolera bombkastarna. Han fullföljer en gammal liberal och socialdemokratisk erfarenhet. Murder in Amsterdam var ett försök att hitta en sådan väg i en konkret konflikt. Lysande. Därför också så extremt provocerande för alla som dras till det rena och entydiga.
Bermans dramatiskt annorlunda attityd till Ramadan och Buruma är konsekvensen av en världsbild. Ramadan blir jämbördig fiende som kyligt måste analyseras för att besegras. Buruma blir “vännen” som visar svaghet och därför förlorat rätten att respekteras. Attityden känns så obehagligt välbekant, ett vinddrag från en epok jag trodde vi lagt bakom oss. For ever.
Per Wirtén
Bermans artikel “Who´s Afraid of Tariq Ramadan?” Finns på http://www.tnr.com.