På en alternativ karta över Europa bildar flyktinglederna ett osynligt transportnät. Per Wirtén följer trafiken på frihetens väg över Öresundsbron.

Jag har parkerat vid en sömnig dansk bensinstation. Ute på motorvägen rusar bilarna mot Köpenhamn och bron till Malmö. För några är det frihetens väg och Öresund ett nordligt Gibraltar sund –¬ drömmarnas vatten. De kommer från Irak, har varit på väg i dagar, veckor, kanske månader och sitter nu nervöst tigande i baksätet med en okänd smugglare vid ratten.
Jag undrar över mannen vid ratten. Vem är smugglaren? Anonym kör han familjer genom Danmark, lämnar av dom i Malmö och försvinner tillbaka in i nattdimman.
På shellmackens rastplats läser läser jag i tidningen att 50 000 irakier flyr varje månad och tänker att det är en medelstor svensk stad. De som vill till Europa för att söka asyl måste anlita smugglare. Det finns inga andra vägar över den europeiska muren. För några veckor sedan träffade jag en smugglare I Stockholm som sade: “Att rädda en människa är att rädda alla”.
Den 5 april körde Yusuf Kaplan – 45-årig sjukpensionär från Schweiz – en irakisk familj över bron, men fastnade på svenska sidan och anhölls. På Malmö tingsrätt finns en växande svärm av nästan identiska domar. Jag bär med mig Kaplans och många andras i en plastmapp och tänker att de är små fragment i en mycket större berättelse om samtidens Europa. Alla smugglare samma sak: De var på väg till Sverige av oklar anledning, tog upp liftare vid bensinmack eller rastplats längs E20 – som den där jag parkerat – fortsatte och stoppades vid svenska brofästet.
Kaplan fick fängelse i tre månader. Den insmugglade familjen ansökte om asyl och väntar på besked. Nästan alla, säkert 95 procent, som får asyl i ett europeiskt land har kommit smuggelvägen.
I Sydsvenskans textarkiv ligger notiserna som ett eget Irakspår med början förra sommaren. “Männen som bor på västkusten greps i onsdags med sex utlänningar utan inresehandlingar i bilen”, “Två människosmugglare greps natten till fredagen vid betalstationen på Lernacken vid Öresundsbron”, “Mannen stoppades på Lernacken med tre irakier i bilen”. Det är fler fall än någonsin. Alla lika enkla och samtidigt högtidliga, laddade med dold mänsklig dramatik. De ställer den klassiska frågan om lagen alltid har rätt.
Jag accellererar ut på E20. Förra sommaren körde jag samma väg hem från semestern. Nu ser jag den med andra ögon. Den synliga vägen döljer en annan.
Globaliseringsforskaren Saskia Sassen har påpekat att Europas gränsmurar skapat helt nya, informella och delvis underjordiska, institutioner för migranter. Hon kallar det som framtråder en “counter geography” – ett slags alternativ karta. Nya reserutter institutionaliseras. Osynliga för de flesta, men välkända för många. En går just här, rakt genom Danmark och över till Skåne.
Kaplans berättelse var naturligtvis inte sann. Den irakiska familjen gav en annan, mer trovärdig men knappast mer dramatisk, som visade att de följt en av de mest inkörda, underjordiska rutterna från Mellanöstern till Sverige. De reste gömda i lastbilar, med ett kärl för dricksvatten och ett som toalett, eller fullt synliga i vanliga personbilar. De tvingades till långa uppehåll i “säkra hus” vid de platser som utvecklats till ett slags hubbar, väntsalar eller knytpunkter: små turkiska städer vid irakiska gränsen, sedan Istanbul, olika grekiska hamnar, München och vidare ut mot de önskade slutdestinationerna.
De flesta som vill till Europa betalar en arrangör för att fixa hela resan. Familjen som Kaplan skulle lämna i Malmö var stor, två vuxna plus fyra barn, och hade därför betalt minst 16 000 dollar, säkert mer ändå och kanske det dubbla, domstolsprotokollet är lite oklart.
Migranten slussas sedan mellan olika ansvariga mellanhänder, enskilda transportörer bestäms efter hand, möjligheter måste gripas I flykten, gränsvakter och tulltjänstemän mutas, lämpliga resegrupper sättas samman. Hubbarna har utvecklats till sådana upphandlingscentraler. Istanbul är en av de viktigaste där speditörer, båtägare, dokumentförfalskare och bedragare erbjuder sina tjänster. Den aktuella familjen blev sittande där i två månader i väntan på rätt lastbil till Grekland. De som smugglas måste hela tiden lita på att arrangören, som alltid befinner sig långt borta, gör sitt jobb och löser alla oväntade problem. Ilse van Liempt som studerat smugglingens villkor kallar resan en “kedja av tillit”.
Vid rättegången berättade den irakiska familjen hur deras chaufför plötsligt stannade på en parkeringsplats, möjligen utanför München. Han lämnade dom och de sitter kvar. Är det här verkligen rätt? Det är mörkt. De är trötta och minsta barnet har feber. Chauffören återvänder och nu går de tillsammans genom natten, över vägen och förbi tomma verkstäder. Kan de lita på honom? Han pekar och försvinner i mörkret. Där står en ny bil, en ny chaufför – sjukpensionären Yusuf Kaplan – och resan fortsätter.
Jag passerar skylten för sista danska avfarten. Sedan ner i tunneln. Gröna lampor markerar nödutgångar. Snart ser jag ett ljus komma ovanifrån vid tunnelns slut. Framför mig ligger en vit minibuss med flera passagerare. Den kör långsamt som om den inte vet om den vågar fortsätta upp mot ljuset. Taxan verkar ligga runt 300 euro per passagerare över bron.
Jag tänker på smugglarens ord: “Att rädda en människa är att rädda alla.” Skulle jag våga ta risken – tre månaders fängelse för att hjälpa en familj över drömmarnas vatten?
En av historiens mest omtalade smugglingsrutter och frihetsvägar gick under slaveriet från södra till norra USA. Den kallades “Den underjordiska järnvägen” med guider och spår genom skogar och med rastplatser i “säkra hus”. I Edward P Jones nyöversatta roman Den kända världen har ett par friköpta slavar ett sådant hus, med lönnrum och maskerade dörrar, där människor på flykt passerar. Andra var mindre ideella och många tog säkert bra betalt för risken.
“Den underjordiska järnvägen” är väldokumenterad och rutterna kartläggs av historiker. De som då bröt mot lagen omnämns nu med självklar respekt. I Jones roman är paret i huset det mest rakryggade och sinnebilden av goda amerikaner. Hur kommer historien döma Yusuf Kaplan?
Alla smugglingsleder är farliga och de som smugglas är ofta värnlösa för övergrepp. Det vore dumt att romantisera dom. Den svåraste går från Mali, genom öknen upp mot kusten och sedan över till Kanarieöarna, Spanien eller Italien. Fler och fler dör när de försö
ker ta det sista språnget över Europas murar. Förra året räknades till 1167 döda kroppar längs Spaniens stränder. Ingen vet hur många som bara försvann i havet.
“Travelling with immigrants” är en dansk dokumentär där filmare med nollbudget följer en grupp från Mali. Ändlösa lastbilsresor genom öknen, mutor, hot, skurkar, lång väntan vid små hubbar i Sahara. Det påminner om frihetslederna från Irak, men en osäkrare, girigare och mindre institutionaliserade. De flesta som reser här flyr inte från krig och politik, men lämnar fattigdom och sysslolöshet för hoppet om en bättre framtid.
Vid havet möter de fiskare som slagits ut av EU:s fiskeregleringar eller för att deras nordafrikanska hemländer sålt fiskekvoterna till Spanien och Italien. Smugglingen är en ny försörjningsmöjlighet och kanske ett snyggt sätt att ge fingret åt de som snott fisket.
Att Yusuf Kaplan, som körde genom den tyska natten, var sjukskriven är representativt för de smugglare som dömts vid Malmö tingsrätt de senaste månaderna. Ilse van Liempts undersökningar bekräftar förhållandet. De som smugglar är inte yrkeskriminella utan vanliga arbetare eller småföretagare som behöver extraknäcka, själva kanske smugglats in längs samma vägar och därför in i egna märgen minns rädslan passagerarna i baksätet känner.
Enligt lagen är smugglaren en brottsling som riskerar mellan en månad och sex års fängelse. Men innebär det att hans verksamhet är moraliskt och politiskt fel?
Öresund badar i ljus och milda försommarvindar när jag kommer upp ur tunneln. För drygt 60 år sedan smugglades judar på flykt undan nazisterna över samma vatten, ibland mot betalning och i små fiskebåtar. Deras resor är fortfarande en dansk stolthet.
Hängspannets fyra pelare är som en trång port eller en skarp fanfar mitt på bron. Den vita minibussen ligger fortfarande före mig. Reser vi på samma väg? Ser vi samma port?
Per Wirtén

(Yusuf kaplan heter egentligen något annat)