Få flyktingsmugglare gör sig några förmögenheter på sin illegala verksamhet. Per Wirtén ifrågasätter bilden av människosmuggling.

Polisen har just lyft av ytterdörren till lägenheten. Jag ser en skakig dvd som dokumenterar tillstaget och den husrannsakan som följer. Man kan tro att dom stormar heroinmaffian. Men den som sitter i bred pyjamas, yrvaket stryker handen över ansiktet och ser butter ut heter Abu Ali och är misstänkt för flyktingsmuggling. Polisen filmar pass, visumpapper och sedelbuntar som ligger utspridda garderober och kavajfickor. Några har han hunnit kasta ut genom sovrumsfönstret. Jag ser en nersutten skinnsoffa, enkla köksmöbler och en Koran med utskuret lönnfack som säkert rymmer några pass.
Åklagaren gick ut hårt i media och berättade att den anhållne “53-åringen” lett ett nätverk som smugglat in minst tusen personer och tjänat miljoner på kriminell verksamhet.
Alla populära föreställningar om att människosmuggling är hårda kriminell ligor som hänsynslöst skyfflar maktlösa offer över gränserna verkade inprickade. I Malmö fångades samtidigt svärmar av smugglingsförsök in vid Öresundsbron. Var Abu Ali hjärnan bakom trafiken?
Under våren och sommaren satt han häktad tillsammans med sex andra “medlemmar i ligan”. De förhördes. Utredningen utvecklades till en snårskog med tiotusentals avlyssnade telesamtal. Abu Ali nekade till allt utom en smuggling 2001, en misslyckad våren 2006 och att han hanterat falska pass, visum och uppehållstillstånd. I augusti började åklagaren backa: kanske 500 insmugglade, kanske något hundratal, vid årsskiftet återstod ett 20-tal och i stämningsansökan räknar jag till max 15.
Efter en lång rättegång blev Abu Ali och de andra frisläppta i väntan på dom. Jag träffade honom i Sätra söder om Stockholm. Han smugglade människor på 1990-talet, bland annat några spektakulära flyktingresor över Östersjön, men slutade så småningom, säger han utan att låta särskilt övertygande.
Han berättar om skyttegravskriget mellan Irak och Iran, hur en av hans bröder vägrade delta och avrättades. Tillsammans med en annan bror desserterade han från Saddam Husseins armé och flydde längs hemliga vägar. Han förstår varför irakier vill hit. Och han vet varför han vill hjälpa till:
– Jag tror det står så här i Koranen: Att döda en människa är som att döda alla, att rädda en är som att rädda alla.
Jag läser åklagarens stämningsansökan. Där ser man rakt in i smugglandets hjärta: själva handeln och arbetet med olika dokument. Franska uppehållstillstånd säljs för 350 dollar. Tre falska tyska tillverkas och klistras in i olika pass. I Bulgarien köps resedokument för 3000 euro i ett joint-venture med en belgare. Cd-skivor anländer med bildfiler. Äkta pass lånas ut, används och returneras. Förfalskade tyska dokument reklameras av en missnöjd kund – kvaliten är för dålig.
I förundersökningen hittar jag ord polisen spårat på ett färgband i en beslagtagen skrivmaskin: “Addis Abeba, Amman, Schengen, United Kingdom, Polismyndigheten i Huddinge, Deutschland.” Hållpunkter i migranternas geografi. Längre fram ligger fotokopian av ett tyskt uppehållstillstånd utan namn och fotografi – en öppning till bättre liv om man bor i Sadr City.
Vid några tillfällen eskorterar Saleh, eller någon annan i kretsen, de smugglade genom flygplatser. Med falska dokument lurar de sig förbi kontroller och spärrar. Det är den dyra vägen i en hårt skiktad bransch. Men mest dirigerar han andra som valt landvägen – långsamt och obehagligt, men billigare. De som inte har råd alls får improvisera sig fram på egen hand och köpa hjälp vid varje gräns.
Smugglarens arbetsredskap är mobiltelefonen. Hans kapital är initierad kunskap om gränsövergångar, flygplatser, resedokument och en telefonlista med pålitliga namn över hela världen. De smugglade rör sig över kartan medan smugglaren sitter still och pratar i telefon.
Jag minns första gången jag träffade Amir Heidari, landets mest kända politiskt motiverade människosmugglare. Det var 2001 på ett café i Uppsala. Mobilen ringde utan avbrott. Han drack kaffe, pratade med mig och verkade samtidigt dirigera transportörer i avlägsna länder. Smugglaren är en informationscentral där människor och kunskaper kopplas samman.
Tidigare i år kom holländska Ilse van Liempts doktorsavhandling “Navigating Borders” där hon utifrån ett 50-tal intervjuer med smugglade försöker ge en bild av smugglarnas arbete. Hon vederlägger alla enkla föreställningar om kallhamrade ligor. Drivkrafterna är mer sammansatta: naturligtvis ekonomiska men även ideella, politiska och utslag av traditionella sociala nätverk för ömsesidig hjälp. Hon hittade egentligen bara något fall med kopplingar till människohandel, det vill säga påtvingad smuggling under hot, eller annan organiserad brottslighet.
Istället för stora ligor beskriver hon lösa nätverksliknande samarbeten: “Smugglare är därför inte beroende av en enskild central person. De agerar mer informellt där de ‘känner någon som känner någon’ de kan arbeta med.”
Förhören med Abu Ali ger en liknande bild:
“Åklagaren: Det måste ju vara människosmuggling som organiseras, som diskuteras i det här [telefon]samtalet.
Kanem: Du tolkar det så eftersom du är polis. Att han ringer till sin chef liksom. Men det finns ingen chef i den här gruppen.”
Van Liempt skulle kalla Abu Alis verksamhet för en resebyrå: den som fixar alla resedokument och planerar rutten. Jag fångas av hur hon beskriver smugglingen som en allt mer utvecklad marknad. De hemliga vägarna från Mellanöstern har fått enkla försäkringssystem för att skydda de som smugglas. Det förekommer också garantier där smugglaren förbinder sig att utan extra kostnad göra ett nytt försök om det första misslyckas. De som vill ut från Irak kan ha många smugglare att välja mellan. De söker aktivt och väljer bort de som verkar oseriösa, bara jobbar för pengar eller saknar bra referenser. En smugglare som vill vara kvar i branschen måste göra bra jobb. De hänsynslösa blir kortvariga. Stereotypen om de smugglade som offer bleknar. Istället träder ett målmedvetet subjekt fram.
Många mellanhänder, följeslagare, resor och rum ska betalas, dokument köpas och tjänstemän mutas. På Amsterdams flygplats avslöjas tre personer i veckan för att ha tagit mutor från smugglare.
– Därför är det här en marknad som omsätter väldigt mycket pengar, har höga kostnader men också små vinster, säger Abu Ali till mig. Det låter som han andas ut en besviken suck.
Svenska myndigheter hävdar motsatsen, men har haft svårt att vi
sa upp förmögna smugglare. Hemmet jag såg på polisens dvd var inte bara påvert – det var fattigt. Jag kan inte släppa bilden av soffan, den såg ut att vara köpt på Myrorna i Skärholmen. Vill en miljonär inte ha bättre tevemöbler?
I Uppsala satt Sten Falkner hela våren och skrev på domen mot Kanem Saleh. På golvet låg högar av förhör och bevis. “Det är en mardröm,” suckade han. Rättssystemets kostnader för fallet närmade sig tolv miljoner kronor. Liknande utredningar spränger budgetar på andra platser. Under våren kom hela tiden nya tillslag och avslöjanden om “stora smugglarhärvor”, i Göteborg, Västernorrland, Malmö och Halmstad. Jag tror dom jagar en undflyende skugga. En föreställd brottsling som är något annat.
Har polisen börjat prioritera arbetet mot människosmuggling? Jag ringer Ulla Ahlbäck på Rikskriminalens rotel för illegal invandring. Hon förklarar raden av stora utredningar med tips från allmänheten och att polisen nu kan använda telefonavlyssning för de här fallen. Det finns inga centrala beslut att skärpa arbetet. Men hon hoppas att lokala polisdistrikt gör det. I praktiken har smugglingen under många år accepterats.
Amir Heidari sitter fängslad igen. Nu på fem år. Men går det att stoppa de underjordiska vägarna in till Europa, den alternativa geografi smugglarna ritat upp? Heidari är övertygad att försöken är lönlösa. I en intervju jag och Karolina Ramqvist gjorde i Arena (6/04) sade han: “Det är som när vattnet söker sig nya vägar runt hinder I naturen. Om man täpper till en väg söker sig människor till nya.”
Den fjärde juni föll domen mot Abu Ali och hans medåtalade. Det blev två år och sex månader i fängelse för grov människosmugglinbg i sex fall och en lång rad av förberedelser till samma brott.
Jag åker tillbaka till Sätra. Passerar Abu Alis port, förbi pizzerian och in mellan husen. Jag läser i domen att smugglingen skett med vinstsyfte. Men domstolen är undrande över vinstens omfattning. Den verkar ju inte uppfylla föreställningarna om miljonbelopp. Jag kan inte släppa de skakiga filmbilderna från hans glanslösa hem – den slitna soffan tränger sig på.
Vad händer när jakten på människosmugglare skruvas upp? Ilse van Liempts slutsats är den vardagliga prägeln, att smugglarna är vanligt folk med blandade motiv som lever i sociala sammanhang präglade av lokala erfarenheter. Kommer det fortsätta vara så?
Per Wirtén