På Kulturhusets tak I Stockholm har en konstnär byggt stora husblock med fågelholkar.

På Kulturhusets tak I Stockholm har en konstnär byggt stora husblock med fågelholkar. De påminner om miljonprogrammens stora huskroppar. Ingen kan egentligen se holkarna, det går inte att komma upp på taket och titta för då skulle fåglarna skrämmas bort. Konstinstallationen är på allvar.
Först när jag hörde om holkbygget tyckte jag det väckte en rad intressanta frågor att grunna på – som en bra installation ska göra. Sedan läste jag lite mer och upptäckte att den var modellerad efter ett speciellt bostadsområde, nämligen Flemingsberg I Huddinge söder om Stockholm. Då var det som att nåt hände med mig. Det blixtrade framför ögonen. Holkbygget förvandlades på några sekunder till ännu en i raden av hånfulla kommentarer om människors hem – och i förlängningen deras liv.
Det finns helt enkelt en oerhört stark känslomässig laddning kring förorten. Jag har bott hela mitt liv i förorter och jag identifierar mig hundra procent med dom miljöerna. Att jag reagerade så starkt på just Flemingsberg var naturligtvis för att jag under några unga år bodde där – och lärde mig att tycka väldigt mycket om just den stadsdelen. Förorten tvingas hela tiden ducka för den ström av förakt som strömmar ut från innerstan. Mest provocerande är nog att ingen där inne i centrum förstår att förorter är hemma för oss här ute. Ständigt detta inne och ute, innanför och utanför.
De här föreställningarna är en normalitet. De utgör grundföreställningar som präglar hela offentligheten.
Är Södermalms gamla arbetarkaserner, nu gentrifierade för att passa den nya borgerligheten, mer demokratiska miljöer än Flemingsberg? Är den nya urbanismens gyttriga och puttinuttiga stadsmiljöer, som Jakriborg utanför Lund, verkligen mer urbana än mitt eget massproducerade radhusområde? Många säger det. Deras röster bildar en bedövande samstämmighet.
Jag tror vi alltför ofta stirrar oss blinda på hur husen ser ut när vi diskuterar stadsplaneringens uteslutande och segregerande mekanismer. Istället borde vi börja fundera över hur vi ser på själva staden, hur vi tänker om den och hur vi värderar olika delar. Det är helt enkelt dags att ta itu med stadens ideologi – och vända den upp och ner.
Vi tar det som självklart att staden ska ha ett samlat centrum, den gamla stadskärnan, dit alla söker sig, där allt händer och dit både symboliskt och ekonomiskt kapital dras.
Men Stockholm, och andra storstäder, har för länge sedan flyttat ut till en stor fragmentarisk, surrande, myllrande ring runt citykärnan. Den är som ett stort elektronmoln. Och det är där den nya staden nu grundläggs och framtidens urbana livsmönster och kulturer prövas ut. Men det sker i tystnad, långt från mediernas och politikens uppmärksamhet.
Under de senaste 20 åren har en rad fasta hierarkier ifrågasatts och avslöjats så att de inte längre kan betraktas som självklara. Jag tänker på manlighetens och den vita hudfärgens makt, föreställningen om Europa som världens centrum och mycket annat. Men staden har vi fortfarande inte tagit itu med. Eller rättare sagt det finns en akademisk diskussion, men den har av någon anledning haft svårt att tränga in ens i den kulturdebatt som snabbt brukar införliva nya maktkritiska teorier. Man kan undra varför. Är det för att kritiken av innerstadens ekonomiska, politiska och diskursiva maktutövning drabbar kulturelitens egna värderingar?
Men om vi vill fullfölja ambitionen från modernism och gammal socialdemokrati om en demokratisk stad så måste vi nog börja med att detronisera innerstadsromantiken.
Det handlar inte bara om att vända upp och ner på invanda synsätt. Det handlar naturligtvis också om att våga utmana den ekonomiska och sociala makt som koncentrerats till innerstäderna.
I en artikel i senaste Fronesis visar ekonom-historikern Camilla Elmhorn hur högavlönade i den finansiella sektorn ökat i Stockholms innerstad. Hur inkomstklyftorna växt mer i Stockholm än i övriga landet. Och hur innerstaden blivit ett slags spelplats för den nya borgerligheten. De Richard Florida kallar “den kreativa klassen” och Robert Reich kallar “symbolanalytikerna”. Sisela Lindbloms omtalade roman “De skamlösa”, som gav upphov till vårens debatt om lyxkonsumtion och dyra handväskor, var en hårt moraliserande kritik av den här nya innerstadskulturen.
Jag tror inte man kan få en demokratisk stadsplanering innan innerstaden förlorat sin priveligierade position som stadens centrum. Bilden av staden måste skakas om. En jämlik stad behöver ha väldigt många centrum. Flemingsberg kan inte få avbildas som taskiga fågelholkar på taket till citykärnans Kulturhus. Det är konst som stärker stadens antidemokratiska och segregerande strukturer. Offentligheten måste börja fatta att just Flemingsberg kommer bli en av den nya stadens urbana kärnor. Och om ni inte tror mig kan ni ju titta närmare på Stockholms läns nya regionplan.