Kränkningarna i Maja Lundgrens roman påminner om Muhammedkarikatyrerna. Per Wirtén vill veta hur långt förlaget tycker att litteraturen får gå.

Man får naturligtvis skriva och publicera vad man vill. Men är det alltid rätt?
Jag läser Maja Lundgrens Myggor och tigrar – det går långsammare och långsammare i samma tempo som tråkigheten stiger, men efter ett tag infinner sig samma fråga som efter Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten. När är det rätt att kränka människor? Jag vet, det finns skillnad: då var det en grupp som kränktes och nu är det enskilda personer, då var det den dominerande gruppen som högg neråt, nu är det den tillbakatryckta som siktar uppåt i könsmaktsordningen. Men likheten tränger sig ändå på.
Jag är förvånad att så få kritiker verkligen ställt frågan. Vilken kulturskribent försvarar, eller ens accepterar, när kvällstidningar rotar i Stellan Skarsgårds sängkammare och spekulerar i hans äktenskap? När Maja Lundgren på samma vis skriver om redaktör X:s äktenskap blir konsekvensen den samma. Ok, det ena är taskigt gestaltad journalistik, det andra nervigt skriven prosa. Men jag tänker på texternas moral och konsekvenser. (Nej, Expressen säger att jag inte får namnge X i min artikel. Det skulle strida mot de pressetiska reglerna. Regler som inte gäller bokförlag. Situationen med namn i boken och X i alla artiklar är samtidigt absurd och väldigt intressant).
Den politiska Saken kan alltid motivera kränkningar. Men har Maria-Pia Boëthius verkligen rätt när hon i Expressen (7/8 07) framställer Myggor och elefanter, med bokens kränkningar av män och kvinnor, som modig feministisk handling?
Det finns lysande interiörer från Aftonbladets kultursida, och Björn Ranelids odrägliga tråkningar, där manlighetens vardagsriter fångas med precision. Hela Globen borde knaka. Alla känner igen sig och det svider. Jag minns egna haverier.
Men det andra, det mer spektakulära?
Att framställa Y (pressetiken igen!) som ond modershäxa efter middagsbjudning och övernattning i hennes hem ska kanske föreställa hårt slag mot nyreligiositeten – som från en hänsynslös svensk Christopher Hitchens. Att kalla yngre, och mer begåvade, kvinnliga kulturskribenter för horor – ”kulturtjackhoror” – är däremot politiskt som satan, men antagligen inte som Boëthius tänker sig. Allt dessutom trots vreden skrivet utifrån en förbryllande traditionell offerposition.
Nej, Lundgren skriver inte om mina vänner. Jag känner inte behov att försvara någon enda. I några fall tycker jag tvärtom att dom samlat ihop till att stekas i olja. Men morgonen efter kommer ändå frågan tillbaka: är det rätt?
Texten fungerar som ett slags skamstraff. Jag tänker på ett fotografi i Guardian i våras: en kvinna i den lilla amerikanska staden Attalla hade dömts för snatteri att stå två lördagar utanför Wal-Mart med sandwichskylten ”I am a thief I stole from Wal-Mart”.
De angripna kan aldrig skydda sig. Inte ens försvara sig. De är lika maktlösa inför en bok som inför kvällstidningarnas skvallerdrev.
Jag är kanske sentimental eftersom jag tycker att livet är större än litteraturen. Att enskilda människors möjliga lycka är viktigare än text på papper i bibliotek. Kerstin Thorvall skrev om sin mamma med hat i pennan i Det mest förbjudna. Romanen har betytt enormt mycket för tusentals läsare, men hennes mamma hämtade sig aldrig. Kan det försvaras? Jan Myrdals barndomsböcker är fantastiska men förföljs av samma fråga.
Det finns kränkningar – av enskilda namngivna personer – som måste accepteras eller helt enkelt är nödvändiga. Men i Maja Lundgrens bok hittar jag inte ärendet som motiverar. Könsmaktsordningen i kulturvärlden hade hon avslöjat lika effektivt utan privata vendettor. Men var går gränsen? Varför accepterar jag Carina Rydbergs Den högsta kasten men inte Maja Lundgrens bok? När fiktionen glider över i både försäkrad äkthet och fejkad äkthet följer också frågor om moral, etik, rätt och fel som journalistiken brottats med i hundra år. Det är frågor som ansetts ”låga” i den litterära världen. Nu har litteraturen krossat sin fantasi om att den befinner sig i en egen värld, ovanför vardagens olika hänsynstaganden. Författaren, journalisten och den vanliga bloggmedborgaren blir gestalter som glider samman.
Frågorna riktas även mot förlagen. Bonniers måste kunna svara på samma fråga som Jyllands-Posten: Varför publicera? Och då räcker inte längre svaret ”hög litterär kvalitet”. Att ursäkta sig med att det offentliga samtalet förändrats av bloggar och annat duger inte heller. Det är ju samma genanta svar som Expressen och Aftonbladet plockar fram när de trampat över i sin kändisjakt och säger ”vi gör som alla andra”. I det här fallet gör bokförlaget dessutom något som tidningar inte anser sig kunna, därför alla dessa recensioner utan namn, därför min artikel med X och Y.
Jag vill ha ett svar från Bonniers om deras publicistiska policy. När tycker dom det är rätt att kränka andra människor?
Per Wirtén