Är den borgerliga regeringen dödsmärkt? Liberalen Per T Ohlsson och socialdemokraten Ursula Berge försöker besvara gåtan varför Alliansen plötsligt gör allt fel och får alla mot sig. Svaret kan kanske sökas i Göran Perssons snabba reträtt, i fienden som försvann.

Intervju: Per Wirtén

Regeringens dåliga start saknar motsvarighet i modern tid. Det första året har fått sin karaktär av avgående statsråd, sjunkande popularitet, dåliga rubriker, en jagad utrikesminister och osynlig statsminister. Opinionsmätningarna visar en allians mer än tio procent efter oppositionen. De små regeringspartierna vinglar runt riksdagsspärren och de nya moderaterna är skadeskjutna.

PW: I Dagens industri tolkar FredrikReinfeldt motgångarna som styrkebevis: ”Det visar på en uthållighet och strategisk förmåga”. Före valet verkade Alliansen göra allt opinionsmässigt rätt, men efter valsegern har allt gått fel. Hur kan man förklara den drastiska förändringan?
Ursula Berge: Moderaterna hade en begåvad och genomarbetad analys för att vinna valet. Partiet gjordes om innehållsmässigt, de började tala om låglönegrupper och det gav en helt ny bild av partiet där det gamla borgerliga spöket tonade bort. Men när de väl kom i regeringsställning var de gamla moderaterna plötsligt tillbaka med symbolfrågor som att ta bort förmögenhets- och fastigetsskatterna. Politiken riktade sig inte längre mot låginkomsttagare och människor blev helt enkelt besvikna. Det tror jag är den avgörande orsaken till bakslagen.
Per T Ohlsson: Många socialdemokrater som röstade på moderaterna den här gången har säkert reagerat som Ursula säger. Det här är ju den sämsta starten för en regering i mannaminne. Man måste gå tillbaka till Palmes 1973, när det blev helt jämnt i riksdagen och lotten fick avgöra, för att hitta något liknande. Opinionstappet är ju enormt stort. – Jag tror att de fundamentala orsakerna är att Alliansen på två sätt tolkade valsegern fullständigt fel. För det första såg de segern som ett mandat för genomgripande förändring. Så var det ju inte. Marginalen var inte stor, bara ett par procent och sju mandat i riksdagen. Det är den minsta någonsin vid ett regeringsskifte, tror jag. Den feltolkningen kan förklara deras oförmåga att förstå opinionsläget. När Reinfeldt sade att han hade svenska folket med sig för stora förändringar tog han alltså fel. Det andra – och intressantaste misstaget – var föreställningen att 2006 var ett vanligt riksdagsval, när det egentligen var en folkomröstning om Göran Persson. Och när Persson sedan meddelar sin avgång på valnatten så beseglar han, på ett förunderligt sätt, den tillträdande och mandatmässigt ganska bräckliga regeringens öde. I det ögonblicket föll den viktigaste orsaken att stödja Alliansen för alla de socialdemokrater som avgjort valet genom att byta sida. Överströmningen var ju åtta procent och den största som någonsin uppmätts mellan de två partierna. Enligt moderaternas eftervalsanalys så var motivet helt enkelt att de ville ha en ny regering, inte en ny politik, det vill säga en ren Perssoneffekt. Och de skriver faktiskt rakt ut att 2010 är inte Göran Persson en faktor och det måste partiet förbereda sig för.

PW: Du menar att de som avgjorde inte röstade för Alliansen, men mot Persson?
P: Ja, det är min slutsats. Folket röstade inte utifrån en längtan efter borgerlig politik. De längtade däremot bort från Göran Perssons socialdemokrati.
U: Det stämmer att Reinfeldt stod för något annat än Persson: en modernitet, förnyelse och känsla av förändring. En ledarstil som inte var så bergfast utan mer resonerande. Men jag menar att det mandatet för förändring inte heller fanns i Alliansens valrörelse – de pratade ju om helt andra saker. –Ännu en orsak till raset är att delar av den förda politiken är så hafsig. Man kan inte göra stora förändringar i alla möjliga system utan att det görs ordentliga utredningar och konsekvensanalyser. Nu ordnar man en hearing, ger alla en veckas betänketid och sedan genomförs förslagen med argumentet att folket sagt sitt genom att rösta för Alliansens politik. Statsmannakonst ska vara lite större än så. Jag tror folk ser det och tänker att Persson var i varje fall inte slarvig.

PW: Man brukar säga att de första hundra dagarna avgör en regerings fortsatta öde. Vilka var de avgörande misstagen?
P: Det första var ministerdebaclena. Det häftade fast på regeringen som ett bevis på tafflig amatörmässighet.
U: Vilket var betydelsefullt för Reinfeldt uppfattades som fläckfri, i motsats till Persson. Men omedelbart efter maktskiftet gjorde han riktigt, riktigt fel.
P: Till det måste adderas den fumliga hanteringen av a-kasseavgifterna. Det sköttes ju oerhört arrogant och oskickligt, och då kom hela den här rekylen. Man fick intrycket att regeringen inte behärskade maskineriet.
U: Ja, a-kassan var avgörande. De underskattade den genuina rädsla många människor har för att bli arbetslösa. När man förändrar i sådana system måste man därför agera som i pensionsfrågan, med ett mått av blocköverskridande överenskommelser, och i just den här frågan tror jag det fanns förutsättningar för det. I stället fick de alla mot sig. Till och med lagrådet påpekade att man inte kan gå på i så högt tempo.
P: På marginalen finns ännu en detalj. Alliansen hade lovat att ändra utnämningspolitiken så de mest kompetenta skulle få jobben. Men vad händer? Jo, man utnämner Per Unckel först till landshövding i Stockholm, och sedan till ordförande i den grundlagsutredning som ska utreda just utnämningsmakten. Det var ju absurt!
U: Unckel efterträdde dessutom en socialdemokratisk ordförande som Alliansen petade undan.
P: Vilken chans dom hade! Här sitter en utredning som ska se över regeringsformen för en generation framåt. De kunde sagt: vi vill ha en opolitisk ordförande och bjuder nu in socialdemokraterna för att enas om en lämplig person, till exempel någon respekterad statsvetare eller jurist. Men i stället rullade de bara på i samma hjulspår som tidigare regeringar.
U: Och just utnämningsmakten var ju rätt att angripa. Vi har alla vetat att de mest kompetenta inte fått jobben, utan att politisk lojalitet gått före vid tjänstetillsättningar. Men med Alliansen blev det inte bättre, trots löften och trots att många röstat bort regeringen Persson av just den orsaken.

PW: Är slutsatsen alltså att misstagen under de 100 första dagarna var så stora att det är kört för regeringen, att den inte kan återhämta sig till valet 2010?
P: Det är som att vissa regeringar blir
dödsmärkta, och jag börjar luta åt att Alliansen är det. Dessutom finns ett förkrossande starkt mönster över hela Europa: en nyvald sittande regering brukar gå tillbaka när den möter väljarna nästa gång. Och den här regeringens marginal är mycket liten. –En möjlighet för Reinfeldt att vända läget är att Sverige har ordförandeskapet i eu hösten 2009 – ett år före valet. Man kan redan nu ana att han satsar på att upprepa Göran Perssons insats, hans avgörande betydelse för östutvidgningen och hans skickliga statsmannaskap, som ju gav en så stark position i valet 2002. Till och med jag stödde honom i det riksdagsvalet. Reinfeldt kommer nog försöka utnyttja ordförandeskapet genom att driva klimatfrågan. Då kan han få en statsmannaeffekt.
U: Inför 2010 kommer de nya moderaterna inte längre vara nya och Göran Persson har avgått. Två vinnarkort är alltså borta. De måste helt enkelt skapa nya trumfkort. Jag tror som Per att klimatfrågan blir viktig, den är smart att lägga beslag på även om det kan bli trovärdighetsproblem för moderaterna. Ingen upplever ju att moderaterna var först i miljöfrågan precis. Men dom behöver fler sådana trumfkort och dom finns i framtidens frågor. Jag tror Anders E Borg är nyckelpersonen i det sammanhanget. Han är helt trovärdig som ”ny moderat”.

PW: Ser ni tecken på att moderaterna har förstått krisens vidd?
P & U samtidigt: Nej, inte alls.
P: Det ser extremt illa ut för regeringen. Men man kan inte veta. 2010 ligger långt bort. Klimatfrågan, ordförandeskapet och att sedan ha tur med konjunkturen och kunna presentera rekordlåga arbetslöshetssiffror 2010 kan bli avgörande.
U: Jag tror du överskattar konjunkturlägets betydelse. Det var ju Göran Perssons stora misstag, det var därför han inte trodde på arbetslösheten som valfråga. Jag var också övertygad att socialdemokraterna skulle vinna på grund av stigande konjunktur och sjunkande arbetslöshet. Men det gjorde dom ju inte.
P: Jag menar inte att man kan luta sig tillbaka, det krävs ju en aktiv politik för att få fart på det låga nyföretagandet, få in långtidsarbetslösa, minska utanförskapet och så vidare. Man brukar säga att Reinfeldt tittat mycket på Tony Blair när han gjort om partiet och klivit in i mitten. Men New labour lyckades även i regeringsställning. Vad missade Reinfeldt att lära?
U: New labour blev en egen politisk kraft. Reinfeldt har hamnat för mycket i läget att bara vara ”något annat än socialdemokraterna”. Moderaterna är inte ett eget subjekt, de är ett antisubjekt. I vårens partiledardebatt i riksdagen lät det till exempel som att regeringen såg sig själva som oppositionspolitiker när de kräver besked och ställer socialdemokratin till svars – en konstig hållning för en regering. Intrycket förstärks av deras ogina attityd till Mona Sahlin när hon blev vald till partiledare. Det framstår som att de inte gått in i förändringen: att de faktiskt blivit regering.
P: Men det finns också en viktig konstitutionell skillnad. Den som vinner val i Storbritannien tar hem allt, genom valsystemet, och får total dominans. Men visst föll moderaterna tillbaka efter valet. Det är en förbryllande scenförändring. –Men bakom Reinfeldts lågmäldhet finns ett resonerande sätt att driva politik. Jag tror det finns en strategi eller en plan bakom den sökande, låga profilen, även om jag inte vet om den fungerar. Att han åker som en skottspole mellan små orter och träffar anställda i offentlig sektor, ungar på förskolor, gamla i servicehus och får rubriker i lokaltidningar slår så småningom genom. En statsminister som var mästerlig på just detta resande bland småfolk var Tage Erlander och jag tror han kan ha varit en stor inspiration för Fredrik Reinfeldt.
U: Ja, jag tror också det är strategiskt tänkt. Man kan inte vara populär, uppskattad och i rampljuset hela tiden. Jämför med Gudrun Schyman som återskapade sig som politiker flera gånger, ständigt kom tillbaka och väckte förnyat intresse. Hon gick ut och in ur debatten. Inte ens en statsminister kan vara närvarande varje dag. –Påståendet att Reinfeldt inte syns har dessutom klar Stockholmsvarning. Han syns kanske inte i svt och Dagens nyheter. Men landets största tidning är lokalpressen. Jag tror det är smart av honom. Han gick till val på ett demokratiskt ledarskap, att allt ljus inte skulle falla på honom. Men allt har sin tid och han kan ju inte hålla på så här till 2010.

PW: Men finns det inte en annan möjlig förklaring: att Reinfeldt inte riktigt klarar av jobbets alla påfrestningar, att han inte har samma driv som Persson att vakna varje morgon med föresatsen att sätta dagordningen, och sedan ha ork att upprepa det varje dag?
U: Som väljare vill man ju känna att det är en regering som ser de stora samhällsfrågorna, och kanske även har en del svar. Men jag undrar om den här regeringen har den horisontlinjen. Det enda har varit vikten att sätta jobben i centrum. Det var min kritik också av den socialdemokratiska regeringen. Nu ser jag samma brist hos Alliansen. De drar sig tillbaka till här och nu och att ratta systemen. Det är faktiskt en stor kontrast mot Blair som ju verkligen engagerade sig i de stora frågorna, även om han aldrig varit min favorit, så fanns han i framkant.
P: Jag ställer mig ju frågande till mycket regeringen sysslar med. Men samtidigt är det beklagligt om den inte blir omvald 2010. Svensk demokrati skulle må bra av att vi kom in i samma typ av maktskiften som utmärker alla andra länder i Europa och att borgerliga perioder inte bara blir parenteser. Ingen sittande borgerlig regering har blivit omvald i Sverige. Det har cementerat den socialdemokratiska maktapparaten och jag tror sap mår illa av det. Perssons maktfullkomlighet bevisade hur viktigt det är.
U: Jag tycker inte man behöver ha ständiga maktskiften för att få armslängds avstånd till makten. Det måste kunna fungera på annat sätt. Perssons maktfullkomlighet var förödande. Men när Alliansen kom till makten blev det samma sak: makten före allt annat. Vi fick ju inte den relativisering av makten som du efterlyser.
P: Men Ursula, den här regeringen är inte ens i samma härad av maktmissbruk som den tidigare. När Göran Persson dömde ut de maktkontrollerande organens betydelse – jo, jk och ku – så var det inte en demokrat som talade, utan en man med despotiska tendenser. – Men det är klart att maktskiften inte är ett måste. Väljarna avgör ju. Ingen annan. Men jag tror ändå det politiska livet skulle må bra av åtta års borgerligt maktinnehav. Då kan man se verkliga effekter av politiken, dra slutsatser och svara på frågan om det blev bättre än efter tolv år av socialdemokrati.

PW: I juni skrev DN på ledarsidan att ”Alliansen har uträttat mycket, men har hittills haft märkvärdigt svårt att få gehör för sin vers
ion”. Är inte den slutsatsen konstig i ett läge när borgerligheten dominerar ledarsidorna och mediaforskaren Kent Asps undersökningar visar att de flesta av riksmediernas politiska reportrar röstar borgerligt?
P: Det där handlar om från vilket politiskt håll man betraktar läget. Det är riktigt att mediernas eliter är borgerliga, men de breda journalistgrupperna har sympatier till vänster. När Kent Asp undersökte valrapporteringen 2006 visade han att Dagens nyheter var starkt borgerlig i sin rapportering, men samtidigt låg svt:s Aktuellt och radions Dagens eko nära regeringen.
U: Men det är en underlig situation där den borgerliga övervikten är stor inom media, samtidigt som medborgarnas partisympatier och värderingar är så helt annorlunda. – Egentligen tror jag det där handlar om att samhällsutvecklingen i sakta mak går mot höger. Det beror bland annat på att borgerlig politik är irreversibel. Har man sålt ut och privatiserat verksamhet är det svårt för stat och kommun att återta kontrollen. Socialdemokratisk politik blir bara bromsklossar. Det finns för få röster som ifrågasätter den utvecklingen och bristen blir väldigt tydlig just i media. Där finns inga alternativa formuleringar om samhällsutvecklingen. – På sr:s hemsida lästa jag nyligen rubriken ”Motvinden fortsätter, trots skattesänkningar”. Det var Dagens eko, som du pekar ut som vänsterorienterat. Rubriken säger ju att det är naturligt att sympatisera med skattesänkningar och befinner sig därmed i den här större rörelsen högerut.
P: Det här är en viktig debatt, absolut, men då måste man förhålla sig intellektuellt hederligt till de undersökningar som finns. Att public service-program var klart regeringsvänliga i valrörelsen är ändå anmärkningsvärt.

PW: Varför är det så svårt för borgerliga opinionsbildare att acceptera att ni har fått överläge? Blir det inte som en spegelbild av det politiska läge vi diskuterar, där borgerliga har svårt med skiftet från opposition till makthavare?
P: Nej, du har fullständigt fel och övertolkar det jag säger. Hela frågan utlöser ett slags konspirationsteori från vänster. Generellt finns en borgerlig dominans i svenska medier när det gäller ledarsidor och ägande – jag köper det påståendet. Men förenkla inte så mycket att alla medier är mot socialdemokratin, för så förhåller det sig inte. Bilden är mer sammansatt.

PW: De nya moderaterna försvarar kollektivavtalen konsekvent och tydligt, men lyckas ändå bli osams med hela fackföreningsrörelsen. Hur förklarar ni det?
U: Ja, man har ändrat uppfattning om kollektivavtalen. Jag tror de tänkte att privata civilrättsliga avtal är bra, utifrån liberala utgångspunkter, men att individer också kan agera som kollektiv. Därför blir det en rimlig hållning att kollektivavtal är något man principiellt och ideologiskt kan bejaka. Det var en smart omsvängning. – Men problemet är att de samtidigt ändrar en massa andra saker. Nu ska de utreda att göra a-kassan obligatorisk. Vad vinner vi på det? Ingen kan riktigt förklara orsaken eftersom systemet redan nu fungerar väldigt bra. Antingen har de dålig kunskap om systemen, eller så är de otroligt smarta och raserar dom från andra hållet. Facket är genuint osäkert på vad regeringen står för. Då utgår man från att den inte är att lita på.
P: Alla borgerliga regeringar har en agenda att begränsa fackets inflytande. Inte krossa, men försvaga och begränsa det man ser som facklig övermakt. Men valde den här regeringen rätt strid? De valde a-kassan, kanske för att de siktade in sig på kopplingen mellan fack och a-kassa som ju är grundläggande för fackets starka ställning. Borde de inte valt att ta strid om arbetsmark-naden i stället? Men där lade de sig platt. Ta salladsbaren i Göteborg och Plymouthbröderna i Småland där facket hade opinionen mot sig men fick stöd från Sven-Otto Littorin. Varför initierade regeringen inte en diskussion om en proportionalitetsprincip vid stridsåtgärder istället? Men de valde a-kassan och fick en folkstorm mot sig. De borde gått på blockadfrågan och fått opinionen med sig.
U: Ditt resonemang stärker min uppfattning att de driver ett otroligt smart systemskifte. Jag vägrar underskatta den här regeringen. Men när det gäller blockader och salladsbarer så handlar det om att fackföreningsrörelsen måste bli bättre på att ödmjukt vårda den makt den faktiskt har.
P: Fem Wild’n Fresh till och lo får allvarliga trovärdighetsproblem, närmast legitimitetsproblem. Och det tror jag varken Sverige eller facket är betjänt av.

PW: Vilka politiska frågor är ”no go-areas” för den borgerliga regeringen, diskussioner man till varje pris måste undvika?
U: Stora systemskiften, där man dundrar på som i a-kassefrågan, inom vård och omsorg
P: Jag vill vara mer specifik och säga att no go-areas är att öppna för anklagelser om orättvisor och växande sociala klyftor. Om regeringen nu avskaffar värnskatten så blir det enkelt för vänstern att addera den med förmögenhets- och fastighetsskatten. Då kan oppositionen visa på en omfördelningspolitik som påminner om ren klasspolitik, och en sådan debatt kan en borgerlig regering aldrig vinna. Aldrig. Det finns en stark egalitär kultur i Sverige och jag tror Mona Sahlin gör taktiskt helt rätt när hon nu siktar in sig på de här frågorna. – Men när det gäller vård och omsorg tror jag däremot det finns ett missnöje där folk drar slutsatsen att det är planekonomi, för långa köer och för lite marknad, inte för mycket. Där får de nog inga opinionsstormar emot sig. Men ger de sig på den här hårda egalitära kärnan så smäller det.
U: Då har ju socialdemokratin ett bra case just nu. De kan enkelt visa på kraftfulla omfördelningar och en förmögenhetstillväxt som uteslutande gynnar höginkomsttagare.
P: Men regeringens potentiella räddning är om de till 2010 kan visa att genomförda förändringar fått arbetslösheten att sjunka. Plus att de fortsättningsvis inriktar sig på skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Då smälter socialdemokratins case samman.

PW: Vilka är då socialdemokratins ”no go-areas”?
U: En allmän återställarpolitik är dödsdömd. Den bestående behåll-ningen av Alliansen är att de etablerat tanken att vi inte kan ha ett kravlöst bidragssverige, utan att grundinställningen istället måste vara att man ska arbeta. Socialdemokratins problem är att de extrapolerat välfärdsstatens system så långt att man landar i ett läge av kravlöshet. Det är ju en total feltolkning av socialdemokratins traditionella samhällssyn – den bygger ju på att alla s
ka bidra till helheten. Socialdemokratin får absolut inte signalera att man accepterar en kravlös välfärd.
P: Det du talar om är ju precis den arbetslinje som Reinfeldt snodde från socialdemokratin, och sedan vann valet på. Vi diskuterar ofta socialdemokratins förnyelse lite vagt och diffust. Men den handlar kanske i själva verket om att återupptäcka de egna fundamenten för välfärdsprojektet: arbetslinjen, ordning i skolan, rättigheter och skyldigheter. Förnyelsen innebär i sådant fall att återfinna rötterna. Men för att klara det tror jag socialdemokratin under en längre tid måste berövas makten och de tidigare så självklara kopplingarna till välfärdsstatens byråkratiska system.

Per Wirtén