Svar till Bonniers förläggare Magnus Bergh om Maja Lundgrens bok. Och en fråga till Aftonbladet.

Romanen ifrågasätts av författarna. Och reportagets former av journalisterna. Det tysta kontrakt om vad det egentligen är man läser ifrågasätts eller upphävs. Gränserna flyter. Maja Lundgrens bok ställer det på spets: är den ett wallraffande med strikta sanningsanspråk, eller en roman med ett mer komplicerat förhållande till sanning och fiktion?
Frågan blir samtidigt meningslös och helt avgörande eftersom boken försöker vara båda. Jag gillar det. Men det ställer också frågor om ansvar för de människor man lämnar ut.
När Carina Rydberg resonerar om författarens moraliska ansvar (Expressen debatt 13/8) blir det konkret och intressant: “Ja, det är inte enkelt det här”. Men när Maja Lundgrens förläggare Magnus Bergh skriver är det högtravande och känns, ja jag vet inte, men föråldrat är ett ord som tränger sig på. Han gömmer sig bakom just den Litteratur som de här böckerna bidrar till att montera ner. Plötsligt är Strindberg ofelbar – igen. Plötsligt kan man oreflekterat hänvisa till “litterär kvalitet” – som om inget hänt, som om ifrågasättandet av kvalitetsbegreppet från bland annat feministiskt håll gått spårlöst förbi.
Visst, traditionella romaner lever i någon mening egna liv, i egna världar. Men böcker som Maja Lundgrens kliver ju på ett helt annat sätt ut i den “verkliga” världen. Då måste ansvarsfrågan hänga med och inte bli kvarglömd i det gamla litterära frirummet.
Jag har efterlyst en publicistisk policy från förlagens sida, ett slags etiska förhållningsregler, för litterära texter där namngivna personer lämnas ut. Ungefär som de journalister använder för att kasta grus i skrivandet när det går för fort, när man mitt i sitt engagemang för texten, för berättelsen, i onödan kan skada andra människor. Då tvingas man motivera om övertramp i just det fallet är motiverat – eller inte. Vad är rätt och varför? Magnus Bergh har fått för sig att det innebär censur. Jag tror det kan vara hjälp för både författare och förläggare när man jobbar med böcker som Lundgrens. En nödvändig påminnelse om människors liv utanför texten. Att skriva är att utöva makt över de beskrivna. Det minsta man kan önska är åtminstone en policydiskussion bland landets förläggare.
Myggor och tigrar är ett försök att avslöja manligt maktmissbruk och pennalism genom att exak redovisa händelser och repliker. Alltså en bok med strängt sanningsanspråk, men som sedan helt spårar ur i ovidkommande elakheter, kränkningar och privata vendettor riktade mot både män och kvinnor. Ärendet drunknar. Samtidigt kvarstår de korta avsnitten från Aftonbladets kulturredaktion som en skarp anklagelse: Så här är det.
Ingrid Elam försvarar förläggaren men sänker boken när hon skriver att ingen på allvar kan tro att detta är “den sanna bilden” (DN 23/8). Men är det inte så vi läser just därför att namnen är autentiska? Jag måste tro Lundgren när jag läser – och jag gör det – annars går texten upp i rök.
Nej, det går inte att komma undan frågan om förläggarnas ansvar. Man kan inte publicera ett slags wallraffande och sedan smita från ansvaret med hjälp av ordet litteratur.
Även om Myggor och tigrar uppenbarligen misslyckas i sitt politiska ärende och istället provocerat fram en diskussion om författarens och förlagens ansvar så återstår ändå inblickarna i Aftonbladets inre liv. Texten avslöjar en arbetsmiljö där manligheten slår vakt om sin makt. Jag väntar fortfarande på kulturredaktionens svar på vad de tänker göra med anklagelsen. Tystnad är inget bra svar.
Per Wirtén