I Sveriges väntrum är en sån bok man längtar efter att läsa. Den har panoramablick med detaljskärpa i en laddad samhällsfråga: asyl, invandring, integration.

Lasse Granestrand:
I Sveriges väntrum
(Norstedts)

I Sveriges väntrum är en sån bok man längtar efter att läsa. Den har panoramablick med detaljskärpa i en laddad samhällsfråga: asyl, invandring, integration.
Journalisten Lasse Granestrand har läst handlingar, vadat i tidningsklipp, vandrat i minnen av egna artiklar och intervjuat jag vet inte hur många: gamla statsråd, flyktingar, demoniserade tjänstemän, sverigedemokrater, journalister. Alla har fått läsa och kommentera, ibland utvecklas därför samtal inne i boken, som ett slags blogg, och det öppnar också för läsaren, författaren vågar visa sin egen osäkerhet. Ja, det är knäckande bra – inte alla slutsatser men själva texten, ambitionen och författarens vilja att själv förstå.
Jag tänker mest på bokens huvudavsnitt om svensk asylpolitik. Där faller alla invändningar åt sidan. Det är en samhällsreportagets tour de force. Att det blir så bra, får mig att se en sliten stridsfråga med nytt intresse, kan förklaras av att han inkluderar de röster som i just den frågan ofta uteslutits: beslutsfattarnas och invandrarministrarnas ångest över det omöjliga att fatta helt rätt beslut i enskilda fall. Men också att han lyckats undvika mediedramaturgins sökande efter hjälte och skurk: “Mitt uppdrag är nyansering”.
Han väljer två händelser som ram. Först det så kallade luciabeslutet 1989 när socialdemokraterna drog åt asylpolitiken och inledde en politisk spiralrörelse som sedan gått spikrakt utför. Den andra händelsen är de stora striderna 2005: päskuppropet, de apatiska barnen och amnestibeslutet. Kanske en ny vändpunkt, men i annan riktning.
Granestrand ägnar ett lång avsnitt åt Gellert Tamas hårda kritik av Marie Hessle i Uppdrag granskning och Dagens nyheter. Där blev mediadramaturgins förenklingar övertydliga, den goda journalistiken slog över i “journalistiska härskartekniker”.
Man kan säga att boken bevisar hur nyansrikedom, och ett bejakande av det sammansatta eller komplexa, kan utmynna i riktigt hårt träffande kritik. Granestrand skriver att flyktingpolitiken är generös, många får uppehållstillstånd, men att den i själva sin konstruktion är djävulskt inhuman och framkallar – till och med förutsätter – mänskligt lidande. Han pekar på de långa väntetiderna och att ytterst få får politisk asyl, men istället får stanna av andra ofta så kallade humanitära skäl. Men humanitära skäl kräver lidande: “främsta chans att stanna går via en process av accelererande psykisk ohälsa”.
Det här skiljer Sverige från andra länder. Den stora andelen med andra skäl än asyl blir som ett gummiband, lätt att reglera för att hålla invandringen på en “jämn och kontrollerbar nivå”. Priset är lidande, självmord, barn som stänger av hela världen. Det är möjligt att de nya migrationsdomstolarna ändrar detta, men ingen vet ännu.
I den avslutande delen om integrationspolitik sker en märklig förändring. Granestrands metod slirar av vägen. Istället för att än en gång passera vid sidan av mediafabrikens dramaturgi kliver han rakt in och upprepar det vi läst år efter år. Ilmar Reepalu och Mauricio Rojas får samma stora utrymme som alltid. Alternativa synsätt om strukturell diskriminering – som inte borde vara svårare att begripa än att vi lever invävda i ett patriarkalt klassamhälle – representeras av en utslagen provokativ Masoud Kamali.
Ja, jag förenklar Granestrands upplägg, det finns mycket som är bra och insiktsfullt även här, men jag blir besviken. Avsnittet om integration är onödigt alarmistiskt. En ton som förstärks av bokens omslag: en svart hotfull man med lysande ögonvita – har vi inte sett den bilden tillräckligt för att slippa?
Boken bevisar egentligen motsatsen. 1990-talet var ett decennium av panik: brandbomber mot flyktingförläggningar, ny demokrati, moskéfobier och lasermannen. En del är oförändrat, men med annorlunda mer nerskruvat tonläge. Minns paniken när de bosniska flyktingarna kom: tältlägren, folkopinionen, skräcken. Nu väller irakierna in över Öresundsbron, men jag hör fortfarande inte motsvarande hysteri. Migration är inget nytt, det är ett normaltillstånd och vi börjar kanske förstå det.
Per Wirtén