Alla undrar hur USA förändrats av 11 september. Susan Faludis svar är att landet fick chansen att förändras, men inte tog den.

Susan Faludi: The Terror Dream (Metropolitan Books)

Alla undrar hur USA förändrats av 11 september. Susan Faludis svar är att landet fick chansen att förändras, men inte tog den. Istället vände det sig bort från händelsens realiteter – brandmännen som hjälplösa famlade omkring innan de drogs med av betongmassorna, människorna som överlevde och deras vittnesmål – bort från frågorna och vandrade in i en nästan bortglömd amerikansk ursprungsfantasi: The Terror Dream.
Jag tror Faludi menar att 11 september avslöjade “det amerikanska”. Hela det maskineri som samma dag började förklara och bearbeta krisen vände sig reflexartat till landets konstituerande myter och berättelser för en tolkningsram. Det draperade Ground Zero i en fantasi, men klädde samtidigt av USA genom att klargöra landets självbild. Inget förändrades egentligen, men något grundläggande uppenbarades.
Det låter komplicerat. Men är faktiskt enkelt. Ja, ibland undrar jag om det inte bara är självklarheter. Och ändå. Jag fortsätter läsa eftersom Faludi lyckas göra den förväntade texten nästan magnetiskt fascinerande. Det är inte första gången. The Terror Dream är hennes tredje bok och hon har helt enkelt blivit en av de mest lysande kulturkritiska skildrarna av amerikanskt samhällsliv, alltid med en journalistisk realism som gör hennes texter strävt angelägna.
I The Terror Dream återvänder hon till USA:s egentliga terrorepok. Det vill säga de första krigen mot urbefolkningarna i landets nordöstra delar mellan åren 1675 och 1763. De vita amerikanerna pressades tillbaka av ett våldsamt antikolonialt motstånd där terrorn kastade en mörk skugga. Under krigen formades ett slags formativa berättelser om kvinnor som tillfångatogs av urbefolkningarna, och om manlig skam att inte ha kunnat försvara de bortrövade kvinnorna.
Successivt smälte berättelserna samman och förfinades genom en rad romaner, legender och gestalter som Daniel Boone och Den siste mohikanen. “Hjälten i alla dessa utbytbara intriger var en ensamvarg som kunde uthärda tortyr, och även tortera när det blev nödvändigt. Han hade ett kall över alla andra: att skydda hjälplösa flickor från det monster som vuxna mäns sexualitet utgjorde.”
När landet vid 1890 var erövrat, rörelsen västerut nått Stilla havet och urbefolkningarna besegrats var berättelsen fixerad. Sedan har den återskapats i lägen när amerikaner känt sig hotade eller den manliga skammen trängt sig på. Den här ursprungsmyten fick sin mest klassiska form 1956, under kalla kriget, med John Fords film The Searchers.
Det amerikanska vilar alltså på en ovanligt tydlig sexuellt laddad könsmaktsordning. Men det är skammens betydelse som verkligen fångar mig. Faludi framställer USA som en skamkultur. I Sverige brukar vi säga hederskultur.
Efter 2001 har imperiet slagit mot världen med en självgodhet, arrogans och blindhet som förbryllat. Men kan man verkligen förklara alla lögner, allt hat, med att det är en sårad skamkultur som slår tillbaka? En sårad manlighet? Skammen eller hedern fungerar ju som mekanism för att upprätthålla en förlegad könsmaktsordning ¬– men i det här fallet inte begränsad till familjens domäner utan med räckvid över den globala politikens.
Faludi ställer spetsfrågan, där boken ligger och balanserar, i förbigående, nästan förstrött: Drivs USA:s imperiepolitik utifrån en vilja att dominera, som vi brukar anta, eller utifrån en skräck för skammen att vara dominerad?
Redan på morgonen 12 september, när den första stumma chocken lagt sig, började det amerikanska media- och maktmaskineriet framkalla urberättelsen. Men det är inget annat än en fantasi, påpekar Faludi. Det faktiska fick stryka på foten för de förhoppningar som rörde sig i landets undermedvetna. Frenetiskt har man sökt efter manliga hjältar där det inte fanns några egentliga hjältar alls. Inget uttryckte denna längtan så starkt som de fiktiva historier media trollade fram om händelserna i den Flight 93 som störtade på en åker. Politiskt aktiva, arga och kritiska kvinnor har mötts med förakt, till och med hat, och kvinnliga räddningsarbetares mod har förtigits. Ja, allt som kunnat ifrågasätta urberättelsen har suddats bort. Allt som bekräftar den har förstärkts. Minnet av 11 september har stympats.
Under veckorna som sedan följde förflyttades hotbilden stegvis från maktens centrum till familjens förortsvilla. I första hand mot kvinnorna i köket. De som ropar efter manligt beskydd.
Jag är inte säker på att Faludi i varje enskildhet lyckas övertyga mig, men hennes exempel på hur det lilla livet och den vårdande modern fick en renässans, samtidigt som kvinnor försvann från den offentliga debatten, är slående. Och lite fyrkantig blir nog hennes skildring av hur den gamla amerikanska manligheten – ensamvargen, nybyggaren, pistolekvilibristen – återvände från historiens bibliotek.
Den här gången hette Mannen Donald Rumsfeld, som plötsligt upphöjdes till osannolik sexsymbol. Och Kvinnan hette meniga Jessica Lynch, som i början av Irakkriget “räddades” ur irakisk “fångenskap” av amerikanska soldater – en ren upprepning av landets urberättelse.
Men fantasin håller inte. Donald Rumsfeld fick avgå och mediahypen kring Jessica Lynch föll samman lika obevekligt som World Trade Center. Inget var ju sant.
Min slutsats är att något trots allt förändrades med 11 september. Nämligen att den gamla genusordningen paradoxalt sprack, även om den bullrar på. Jag tror alla känner det, anar det, och just därför detta frenetiska, ofta väldigt aggressiva, arbete att vidmakthålla den. Men priset är frukansvärt. “Att leva i en fantasi får konsekvenser,” skriver hon i epilogen. Irak är en sådan. Att man kan läsa The Terror Dream och tänka att Faludis kritik är självklarheter, nästan spel mot öppet mål, är ett tecken på att nåt faktiskt är annorlunda. På mitt skrivbord ligger också Don DeLillos roman om 11 september. Den heter Falling Man.
Per Wirtén