Demokraternas framgångar i opinionen är ett tecken på att USA befinner sig i ett politiskt skifte. Två vänsterliberala nationalekonomer beskriver USA:s utveckling från ett samhälle med välfärdsambitioiner till dagens superkapitalism.

Paul Krugman: The Conscience of a Liberal (Norton)
Robert Reich: Supercapitalism (Knopf)

USA verkar befinna sig i ett politiskt skifte. Inte bara möjligt byte av majoritet. Utan ett mer djupgående, som att en hel kontinent vänder blad.
Demokraternas oväntat stora framgångar i mellanårsvalen 2006, där radikala populister slog ut konservativa republikaner, tolkades först som en reaktion mot kriget i Irak. Men värderingsundersökningar öppnar för mer massiva rörelser under ytan. Kritiken av växande klassklyftor och storföretagens inflytande över politiken ökar, stödet för sjukförsäkring har blivit överväldigande och attityden till “big government” beskriver ett snöskred från misstro till tilltro. Moralkonservativa attityder förlorar också mark. Svaren motsäger, på ett uppmuntrande sätt, stereotyperna i nyhetsflödet från USA.
Paul Krugman bevakar undersökningarna med falkögon i sina kolumner i New York Times. De påminner om svaren från hitechlabben i CSI; spår på väg mot en lösning. Krugmans egen förvandling verkar integrerad med politikens. Tidigare var han förvisso radikal, men mest en aristokratisk och exceptionell ekonom. Nu en kompromisslös intellektuell fighter. Hans nya bok fullföljer tonläget: The Conscience of a Liberal.
Samtidigt med Krugman har Robert Reichs nya, Supercapitalism, kommit ut. Även han tongivande vänsterliberal ekonom; naturligtvis blixtsmart och under en olycklig period inlåst som arbetsmarknadsminister hos Bill Clinton.
Båda skriver samma amerikanska berättelse om fallet från efterkrigstidens välfärdsambitioner till dagens avreglerade hyperkapitalism. Med mörk ironi spottar de fram sina kalla fakta. Inga reallöneökningar för medelamerikanen sedan början på 1970-talet. Vinsterna från brant stigande produktivitet har samlats i ett enda hörn: hos de superrika. Ojämlikheten är nu tillbaka på 1920-talets nivåer och New deal har därmed förvandlats till en historisk parantes.
Här är två nationalekonomer med skägg och slips som skriver så snyggt att den Augustnominerade roman jag läste samtidigt fick stilistiskt spö. Krugmans text ligger tight som raka järnvägsskenor över slätten. Reichs är annorlunda, mer utmanande och pessimistisk, kanske med längre hållbarhet och ambition att följa upp hans klassiska The Work of Nations, som för 16 år sedan öppnade världsbilden för New labour.
Krugman och Reich är två otåliga vänsterliberaler som delar åsikter; i Europa skulle de rösta socialdemokratiskt. Men när de ska förklara det nyliberala systemskiftet, varför högern vann, drar de helt olika slutsatser. Den diskussion som förts länge blir mer polariserad än jag någonsin sett. Det är två böcker som sitter i en häftig ordväxling vid ett gemensamt middagsbord.
Deras energi vittnar också den om den amerikanska vändningen. För bara tre år sedan fylldes hyllorna av väldokumenterade böcker som förutspådde total konservativ dominans i decennier. Men i höst har republikanernas presidentkandidater uppträtt som Emils berusade höns. Samtidigt som demokraternas tre ledande är mer målmedvetna och radikalare än partiets politiker vågar vara på decennier. De utstrålar samma energiska känsla av “nu eller aldrig” som Krugman och Reich.
Paul Krugman noterar att demokraternas presidentkandidater vet vad de vill uträtta. Det är en skarp kontrast mot Bill Clinton som inte riktigt visste vad han skulle göra med valsegern 1992. Alla ligger nära det minimiprogram Krugman outtröttligt argumenterar för: sjukförsäkring, större fackliga rättigheter att organisera, beskatta de superrika. Reich har inga invändningar.
Men deras tilltro till politiken skiljer sig – stark hos Krugman, vacklande hos Reich – och hänger samman med att deras förklaringar till systemskiftet är så olika.
Robert Reichs pekar på hur sammansmältningen av digital teknik och telekommunikation möjliggjorde globalisering och förändrade produktionssätt. Han snuddar vid determinism i sitt sökande efter de strukturella förklaringar som utesluter all form av politiska avsikter bakom revolutionen. En vinnande politik tolkar förändringarna rätt och hittar sedan sätt att kanalisera energin. Möjligheterna är alltid begränsade.
För några år sedan var Paul Krugmans analys identisk, men har nu förändrats till Reichs motpol: tekniken är neutral och politiken är allt. Högersvängningen är resultat av ett målmedvetet arbete från en växande grupp konservativa republikaner. Det politiska skiftet föregick teknikens och ekonomins, skriver han. Slutsatsen påminner om Naomi Kleins. Det är lite som Olof Palmes ord “Politik är att vilja”. Kunde dom så kan vi, menar Krugman. Han poängterar den kraft som progressiva utvecklade med New deal på 1930-talet. Politiska beslut fick de superrika på reträtt, deras palats på Long Island bommades igen och revs för att lämna plats åt den nya medelklassens villamattor. Nu är tiden mogen för en ny tillbakarullning av ojämlikheten. Det låter lockande enkelt.
Reichs berättelse om superkapitalismens genombrott ställer svårare frågor. Den nya kapitalismen är i grunden bra med sin knivskarpa konkurrens och höga effektivitet, menar han. Ingen kan förvänta att marknaden ska fördela rikedomarna rättvist. Kapitalism är kapitalism och rymmer varken gott eller ont. Ändå efterfrågar man uppförandekoder och moraliska företag. Det är lönlöst, skriver Reich kyligt och osentimentalt i bokens intressantaste avsnitt. Moraliserandet över MacDonald´s och Wal-Mart är i själva verket tecken på politikens försvagning och oförmåga att skapa nya moderna och bindande regelverk. Kapitalismen har invaderat politiken genom lobbyister och ren korruption. Den första uppgiften är att bygga en brandmur mellan de båda sfärerna. Men vem ska bygga när politikerna redan är köpta?
Det är själva ödesfrågan och den kräver kanske lite mer uppfinningsrikedom än din raka räls, hör jag Reich säga lite spydigt. Men Krugman biter ifrån att det nya inte är så mycket krångligare än det gamla; politiken är en strid och inte ett seminarium.
Per Wirtén