Det är 40 år sedan Martin Luther King mördades, mitt i steget på väg mot en radikalare politik: för fackliga rättigheter, mot Vietnamkriget och på spaning efter ett slags amerikansk socialdemokrati. Nu är Barack Obama den första afroamerikanska kandidaten med realistisk chans att bli vald till president, men han är på språng bort från medborgarrättsrörelsens fräna retorik.

Det är 40 år sedan Martin Luther King mördades, mitt i steget på väg mot en radikalare politik: för fackliga rättigheter, mot Vietnamkriget och på spaning efter ett slags amerikansk socialdemokrati. Nu är Barack Obama den första afroamerikanska kandidaten med realistisk chans att bli vald till president, men han är på språng bort från medborgarrättsrörelsens fräna retorik.
Man kan tänka att USA står stilla. Men förändringarna är stora. I dag är acceptansen för en afroamerikansk president högre än för en vit mormon, ja faktiskt någon enstaka procentenhet större än för en vit kvinna. När King mördades hade bara 28 procent av vuxna afroamerikaner slutbetyg från high school. I år är det 81 procent. Fattigdomen i gruppen sjunker och antalet valda politiker ökar.
I dag firar USA Martin Luther King-dagen. När mina barn gick på skola i North Carolina, den gamla Södern, var det en viktig dag. King är ett slags nationellt helgon som snäll och god vän av amerikanska ideal. Hans radikalism är märkligt bortputsad. I korridoren hängde alltid bilder på honom.
Obama är den mest framgånsrika i en ung generation afroamerikanska demokrater; de som växt upp i det ljus medborgarrättsrörelsen kastade in i framtiden. Där finns Harold Ford från Tennessee, Adrian Fenty som är borgmästare i Washington, Artur David i kongressen för Alabama och många fler. Unga, snygga och välutbildade rör de sig hemmavant i etablissemanget. I en uppmärksammad artikel i American Prospect karakteriserade Terence Samuel dem som den amerikanska drömmens politiker: ”De har levt drömmen och representerar en generation amerikaner som inte upplever sig isolerade från resten av samhället. Att Obama kunde samla ihop 33 miljoner dollar på tre månader är själva definitionen av det här framsteget.”
Deras framgångar kortsluter förståelsen av amerikansk politik. De identifieras reflexmässigt som vänsterdemokrater och passionerade antirasister, särskilt i europeiska medier. Men ingen av dom är särskilt radikal. Obama är den mest tillbakalutade av demokraternas tre kandidater i primärvalen, med vaga välfärdspolitiska idéer. Andra i generationen rör sig längs partiets högerflygel. Deras politiska filosofi är en milt konservativ nyläsning av den amerikanska drömmen där USA är möjligheternas land.
De är en märklig kontrast till Jesse Jackson och andra som i dagliga kollisioner mot orättvisor under 1970- och 80-talen försökte fullfölja Kings ideal. Irriterande för alla radikaler. Men kanske är det just därför Barack Obama upplevs som en befrielse. En afroamerikansk demokrat och presidentkandidat som inte är inlåst i förutbestämda åsikter. En seger för antirasismen och samtidigt ett avsked.
Läget är paradoxalt. Utan King skulle Obama vara omöjlig. Fräna konfrontationer öppnade för polerad smartness. Men om det är någon amerikansk politiker som i ett svep skulle kunna sopa undan positiv särbehandling, och andra reformer som kom åren efter Kings död, så är det Obama. Han både smälter samman med bilden av King och förkastar den.
Per Wirtén