Hillary eller Barack? Alla väljer sida, som om valrörelsen i USA var svensk – och det är den naturligtvis, med skillnad att vi inte har rösträtt. Imperiets val av president påverkar livet i Sverige.

Hillary eller Barack? Alla väljer sida, som om valrörelsen i USA var svensk – och det är den naturligtvis, med skillnad att vi inte har rösträtt. Imperiets val av president påverkar livet i Sverige.
En president från demokraterna kommer antagligen koncentrera sig på inrikespolitisk förändring. Sjukförsäkring för alla är den helt avgörande reformen. Motståndet kommer bli bittert men förutsättningarna att lyckas är bättre nu än 1992. Villkoren för föräldraledighet behöver förbättras. The Employee Free Choice Act, ett första steg att reparera rätten till facklig organisering som republikanerna förhalar i senaten, måste beslutas. Och sannolikt ska en domare i den nu urreaktionära Högsta domstolen ersättas de kommande 4 åren. I alla dessa frågor är Hillary Clinton att föredra. Obama framstår inte bara som vagare, utan mer konservativ.
Men viktigast för en europé är utrikes- och säkerhetspolitiken. Den kastar en global skugga.
Även om Obama aldrig tagit någon debatt, eller annan risk, i senaten för Irak eller mot idén om ett krig mot terrorismen så har han lyckats bli trovärdig krigsmotståndare.
För Clinton har läget blivit det motsatta. Hon har tagit konflikter med Vita huset om kränkningar av mänskliga rättigheter. Men röstade för kriget, vacklat med besked om framtiden, uppträtt konstigt i konflikten med Iran och möts därför fortfarande av berättigad misstro. Båda säger sig nu vilja dra tillbaka trupper för att lämna kvar en mindre styrka. Obama lovar högre tempo än Clinton. Men vad händer i Vita huset? Att fatta verkliga beslut i krig är annat än driva valkampanj.
Viktigast är att skrota den övergripande strategi som Bushadministrationen hamrade fram långt före 11 september, där det uttalade målet är global dominans och att andra länder eller regioner inte ens ska tillåtas försöka utmana USA:s imperieambitioner. Men också få stopp på tortyren, avveckla Guantanamoarkipelagen, lägga ner ”kriget mot terrorismen” och börja samtala direkt med Iran. Clinton och Obama verkar eniga – men rätt sliriga.
Är det verkligen något som skiljer dem åt? Nya The Nation (21/1 08) rundar kandidaterna och granskar i stället deras utrikes- och säkerhetspolitiska rådgivare.
Kretsen kring Hillary Clinton ger kalla kårar: Madeleine Albright, Richard Holbrooke och Sandy Berger. Alla med imponerande cv. Men där demokrati och mänskliga rättigheter är omringade av bläckplumpar, som om nåt måste döljas.
Även Obama lyssnar på gamla clintoniter, men med Zbigniew Brzezinski som ankare – en kallakrigare som börjat säga oväntat intressant saker. I bakgrunden skymtar MR-experten Samantha Powers.
Slutsatsen är att Obamas krets lutar sig mer mot rättighetstänkande och omprövning. Clinton mot gammal styrkepolitik. Men jag gissar att grunden för deras säkerhetspolitik är densamma och finns i Francis Fukuyamas bok America at the Crossroads (Arena publicerade utdrag 3/06): fortsatt aktivism men i samförstånd med FN och världssamfundet, där imperiet vågar lita på politiken – inte bara armén.