De stora världsstäderna har blivit laboratorier för en ny ojämlikhet.

Paula Mulinari: Maktens fantasier & servicearbetets praktik (Linköpings universitet)

De stora världsstäderna har blivit laboratorier för en ny ojämlikhet. Den som först uppmärksammade fenomenet var urbanforskaren Saskia Sassen. I sin The Global City (1991) noterade hon, förvånat, hur strukturer som normalt associerades till tredje världens metropoler tog plats mitt i New York. Hennes bok har blivit en klassiker och följts av en ström kritiska undersökningar. Förra året kom till exempel Doreen Masseys World City om London.
I diskussionernas centrum står serviceindustrin. Har den blivit en ojämlikhetsskapande motor, undrar forskarna. Där återfinns ju både städernas högavlönade finansiella eliter och mest rättslösa proletärer.
Mönstret verkar gå igen även i mindre städer som Malmö. Jag vet nämligen inte om man kan dra annan slutsats av Paula Mulinaris nyskrivna avhandling, som genom djupintervjuer beskriver arbetets villkor för stadens hotell- och restaurangarbetare. Bokens titel fångar samtidigt den motsägelsefulla bilden av staden och själva arbetet: Maktens fantasier och servicearbetets praktik.
Som andra städer vill Malmö vara attraktiv för besökare och turister; en magnet för människor som vill äta, övernatta och shoppa. Ilmar Reepalu påpekar stolt att hotellbokningarna ökar mer i Malmö än i andra svenska städer, ett tecken på framgång. Men många av de som gör själva servicejobbet framställs samtidigt som icke önskvärda eller stadens problem: invandrade, en del säkert utan dokument. Mulinari kallar det Malmös paradox. Sassen och Massey har pekat på samma tudelade politik i världsmetropolerna.
Intervjuerna avslöjar inget sensationellt. De säger det vi egentligen vet, men helst inte talar om. Villkoren är amerikanska, en ”permanent flexibilitet” där man jobbar på timma och väntar på att bli inringd av chefen. Trygghet, planering och familjeliv får stryka på foten. Arbetsgivarna styr över arbetet, och kastar djupa skuggor långt in över fritiden som subtil, möjligen omedveten, maktutövning. Här finns livspussel under helt andra villkor än de som dominerar politisk debatt.
Mulinari använder förklarar populära begrepp som intersektionalitet och rasifiering. Poängerna är två. Hon kan visa på maktförhållandens mångsidighet: klass, kön, hudfärg, ålder. Och fånga kategorierna som processer. Man är inte given som invandrare, man blir det på jobbet – eller kvalar in som svensk.
Restaurangvärlden pendlar mellan svenskhet och exotism. De anställdas kroppar avgör deras platser i krogrum som delats in i zoner. Lite som en teaterscen. Samtidigt subtilitet och brutalitet, symbolik och ekonomi. En servitör fångar med fin ironi hur gamla fantasier ritar upp de statusframkallande gränserna: ”Om man ska anställa vitt så antäller man en vit, och ska man anställa svart så tar man invandrare.” Människor är inte raser, sådana finns inte, men deras kroppar rasifieras i staden.
Per Wirtén