Karikatyrerna ger sig inte. Bilden av profeten med en bomb i turbanen vaggar fram genom staden som pingvinerna i Batman. Nu står han mitt på golvet igen, alla håller andan och undrar om det smäller snart. Men egentligen ställer han ju bara samma fråga en gång till: är det rätt eller fel att publicera?

När frågan diskuterades under upprörda former för två år sedan saknades det perspektiv som nu blivit det viktiga, nämligen tecknarnas personliga säkerhet. Det är på tiden. Man måste få ha dåligt omdöme utan att bli hotad till livet. Flera av tecknarna har levt med polisskydd, de har fällt ner persiennerna av ren rädsla kväll efter kväll. De senaste tre månaderna har Kurt Westergaard varit hårt pressad och tvingats flytta runt mellan olika hus för att vara säker. Hans teckning med bomben i turbanen var knappast den värsta, men den mest spektakulära och blev därför emblematisk för Jyllands-Postens kalkylerat provokativa publiceringsbeslut.

Förra veckan publicerades hans teckning av elva danska dagstidningar. Besluten motiverades på två olika sätt. Dels att avslöjandet av mordplanerna mot Westergaard är en rättsfråga, inte bara en politisk, och gör att bilden får starkare allmänintresse. Dels att hotet mot tryckfriheten nu eskalerat och därför kräver en publicering – alltså ett rent politiskt ställningstagande från tidningarna.

Det journalistiska allmänintresset kan jag acceptera som argument. Men det politiska? Det är svårt att riktigt veta. Nu verkar publiceringen skett som en reflex av naturlig upprördhet. Jag känner samma. Tecknarnas rätt till frihet måste försvaras, det är alla demokraters uppdrag. Men stärks det försvaret av en publicering? Det ger mer intryck av att ha trampat ner i den fälla, spiralen av våld och hot, som demokratins fiender alltid försöker gillra.

Vore det inte klokare att ta ett steg tillbaka för tid till lite eftertanke. En bristvara i dagstidningstempot, men ibland ändå helt nödvändig. Frågan om det är rätt eller inte att publicera verkar vara fel fråga att ställa, passerad av tiden och händelseutvecklingen. Den bör i stället formuleras som en om vad en publicist just nu kan göra bäst för att försvara både tryckfrihetens princip och de hotades frihet. En del kanske svarar publicera, men frågan öppnar för många olika alternativa svar och låser inte allt till bara ja eller nej.

En utväg är att försvara rättsstatens principer. Man kan till exempel ställa frågan varför de tre som misstänks ha planerat mord på Westergaard kategoriseras som terrorister. När mc-kriminella gör motsvarande kallas det förberedelse eller kanske olaga hot, inte terrorism. Ja, skillnaden mellan terrorism och vanliga brott är en brännande fråga som nu aktualiseras.

Bevisen verkar skrala. En av de tre är dansk medborgare och kan tydligen inte ens häktas. Trots det ska de två andra utvisas utan rättegång, ett så kallat administrativt utvisningsbeslut. Rättssäkerheten ligger överkörd.

För exakt ett år sedan skrev jag så här i Arena: Hur ska jag kunna försvara en terrormisstänkt islamists fri- och rättigheter om jag sviker en dansk karikatyrtecknare? Nu kan man vrida den frågan fram och tillbaka. Den är onekligen tillspetsad.