Konsensusanda och konflikträdsla riskerar att göra kultursidorna överflödiga. Per Wirtén pläderar för att avvikande och kontroversiella röster ges mer plats.

I januari publicerade Göteborgs-Posten två artiklar av dansken Andreas Harbsmeier som läst svenska kultursidor. Hans slutsatser var dystra. De borde ha utlöst lite soulsearching bland de kritiserade, men det blev bara tyst.
Frånvaron av reaktioner kan tolkas som en bekräftelse av hans kritik. Harbsmeiers huvudpoäng var nämligen frånvaron av konflikt och det ängsliga draget av konsensus, med kulturartiklar som för det mesta är välformulerade konversationsövningar. “Jag upptäcker inga ideologiska skillnader, från Aftonbladet till Svenska Dagbladet.” Alla drivs av en identisk “liberal upplysningstradition”. Svenska kultursidor är helt enkelt tråkiga, skrev han. Alldeles för få skriver på liv och död, som Åsa Linderborg uttrycker det. Hans jämförelse med läget i Danmark var slående: här konsensuskultur, där skyttegravskrig och båda lika förlamande. Till de uteblivna reaktionerna bidrog kanske också att Harbsmeiers egna artiklar var rätt beige – helt svenskintegrerade, så att säga.
På 1980-talet pågick ett danskt skyttegravsliknande krig mellan DN:s och SvD:s kulturredaktioner. Men att återigen frammana sådana strider mellan enade redaktioner känns lika inspirerande som en författarintervju i Dagens nyheter. Det måste finnas andra vägar att hitta dynamken, höja volymen, stärka larmet – göra kultursidorna mer brännbara. Varför kan till exempel inte de enskilda kultursidorna öppna för egna skillnader? Enkelt gjort men när hände att DN kulturs medarbetare gick loss på varandra i en viktig fråga? Eller Svenska dagbladets?
Men ska det hända måste man våga rekrytera skribenter som har helt olika uppfattningar, och förvandla kultursidan från en mångstämmig monolog, till en mångstämmig dialog.
Sedan flera år har det funnits en kritik från nyliberala och konservativa kretsar att de stängs ute från kulturdebatten. Motvilligt måste jag ge dom rätt. Det är märkligt att de senaste två decenniernas anstormning från aggrohögern inte lämnat mer märkbara spår på landets kultursidor. Visst, många av dom skriver lika enkelspårigt som maoisterna för 30 år sedan – men ändå.
I stället för att öppna sig för korsdrag har redaktionerna rullat ihop sig som igelkottar i försvarsställning. Kritiken från höger har mest resulterat i ökad försiktighet, politisk utslätning och spärrar även mot vänsterflanken. Bloggosfären är lika full av neovänster som av neoliberaler som känner sig utestängda.
Den förbittrade högern hugger därför i sten när de anklagar kultursidorna att vara exklusiva tummelplatser för socialister och annan radikalvänster, eftersom de mest verkar styras av just den konflikträdda och innerstadsborgerliga “liberala upplysningstradition” Harbsmeier identifierade, men med lite olika profil på olika tidningsredaktioner. Varken uttalad nyliberalism, konservatism eller socialism är särskilt välkommet i sällskapet. Och var är de kompromisslösa queerfeministerna alla talar om? Anarkisterna och hedonisterna? Den senaste månadens upphetsade sågningar av Mana och Johan Staël von Holstein speglade verkligen det trånga läget. Totalt avvikande, kanske knäppa, röster är inte överdrivet välkomna.
I stället grönskar en fint förnöjsam slätstrukenhet. Och ingen behöver nånsin bli riktigt arg av kultursidan. Arenorna krymper. Konsensus i stället för konflikt. Jag längtar efter mer höger och mer vänster – på samma gång och på samma platser. I höstas förutspådde Björn Elmbrant (i Arena 6/07) ett svenskt kulturkrig efter dansk modell. Bring it on – och hellre på kultursidorna än mot dom. Varför vara skraj?
Jag öppnar dagstidningen. Först ledarsidorna där jag vet exakt hur de analyserar dagspolitiken – samma varje dag. Sedan kulturen som är mer uppspräckt och levande, men ändå märkligt homogen och förutsägbart mer old school-liberal.
Ledarsidornas krav på åsiktsdisciplin är rena mörkret. Och inte blir det roligare av att alla stora dagstidningars, utom Aftonbladets, är borgerliga. Likriktningen verkar som intellektuellt xylocain.
Det är en obesvarad gåta varför ledarsidor med breddambition som DN:s och Sydsvenskans inte kan öppna upp för kolumnister till både vänster och höger – och få samma dynamik som de stora amerikanska tidningarna. Det enda möjliga svaret är rädsla för frihet. Ja, att ledarredaktionerna sitter ännu mer fast i konsensusfällan – men en annan än kulturens. När får vi Andreas Malm eller Tiina Rosenberg som kolumnister på ledarsidan? De får hållas på kultursidan, svarar de fantasilöst sammanbitna redaktörerna. Hade Harbsmeier läst även ledarsidorna hade omdömet blivit samma – tråkigt, provinsiellt, konfliktängsligt.
En förklaring till hela dödläget kan vara att dagstidningarna har låst fast sig i en gammal ömsesidig polarisering mellan ledare och kultur, tydligast och med tyngst historiskt bagage på Dagens nyheter. De speglar varandra och de mekanismer som utesluter oppositionella röster och intressanta konflikter förstärks. Ingen vinner. Ledarsidorna blir livlösa och kulturkritiken domnar bort. Lösningen är inte att sluta fred – ännu mer konsensus – utan att öppna för konflikt på båda hemarenorna.
Andreas Harbsmeier drar en dyster slutsats. Konsensuskulturen gör långsamt kultursidorna överflödiga. För att överleva, och dessutom slippa jobbig kritik från högerns kulturkrigare, är det lockande att växla över till en oförarglig konsumentjournalistik som presenterar och värderar – eller blir pigg kanal för kulturindustrins marknadsavdelningar. Jag möter det varje vecka med DN:s boklördag.
Per Wirtén