Åsne Seierstad slutar vara världsreporter och börjar lyssna på gråten. Per Wirtén kan inte sluta läsa hennes rapport från ett förlorat folk.

Åsne Seierstad: Ängeln i Groznyj (Översättning: Jan Stolpe. Bonniers).
Jag slås omedelbart av temperamentet. Här finns ett helt annat tilltal än det svala iaktagande som präglat Äsne Seierstads tidigare böcker. Hon skriver äntligen för en sak, för Tjetjeniens sak, och det är som att en befrielse blåser genom hennes skrivande – men inte över landet, som ligger våldtaget, pyrande, en lång bitter sorg som en sång av Emmylou Harris.
Alla har förlorat nästan allt. Granater har slagit ner i barnens rum, pappan har hämtats av maskerade män och aldrig återvänt, någon har dödats i bergen. De som är kvar gråter. Alla gråter i alla hus. Kanske kan barnbarnen växa upp och hämnas de döda? I staden slåss gatubarn mot vilda hundar och en del hittar till Hadizats barnhem, till ängeln i Groznyj, där Åsne bor i hemlighet bakom höga murar.
Hur många har engagerat sig för Tjetjeniens sak? Kanske bara dom som var där och såg. Femton procent av befolkningen dog. De gamla adderar övergreppen från de två krigen – först 1994-96 och sedan 1999-2006 – med minnen från Stalinårens tvångsförflyttningar. Kaukasierna är som vilda hundar, säger ryssarna i Moskva.
Åsne Seierstad återvänder efter kriget och undrar hur det förändrade människorna. Jag läser och läser och kan inte sluta. De säger att det är fred, men ändå fortsätter människor försvinna till förhörsrum och anonyma massgravar. Ramzan Kadyrov är återuppbyggandets diktator, utsedd av Putin, och i Guardian läser jag om en personkult av “nordkoreanska proportioner”. Seierstad fogar samman sin heltäckande berättelse om en hård konflikt på klassiskt manér, men med en lätthet som inte borde vara möjlig, och som skiljer henne från Anna Politkovskajas mer initierade politiska utsnitt.
Jag kan inte låta bli att fascineras av hur omsorgsfullt Seierstad framkallar sig själv i boken. Ensam och utan några förberedelser landar hon i Groznyj under första kriget och promenerar oskuldsfullt rakt in i den laglösa staden. Hon vill inte bli läst som världsreporter, utan bara som en blond norska som ställer oväsentliga frågor och därför upptäcker det väsentliga. Hon vill inte rapportera, hon vill berätta om alla som gråter.
Det där kan bli irriterande ointressant men tillsammans med hennes tjetjenska eld faller allt på plats. Den enkla solidariteten blir genast mer komplicerad. Innesluten i det ryska kriget upptäcker hon männens krig mot kvinnorna och ett hänsynslöst tjetjenskt patriarkat: hedersmord, våldtäkter, försvarslösa mödrar. Förut var männen islamistiska motståndsmän, nu är samma män Kadyrovs svartklädda garde.
Anna Politkovskaja skrev att krigen i Tjetjenien fick hela Ryssland att ruttna. Åsne Seierstad började som rysksvärmare. Under en tågresa får hon nu frågan vad hon tycker är bäst med Ryssland. Hon kan inte längre svara.
Per Wirtén