Oppositionen driver frågor om arbetsmarknad, arbetsrätt och lika lön för samma arbete. Socialdemokraterna intresserar sig för nyföretagande. Men själva arbetslivet, hur människor uppfattar sitt läge på jobbet, är märkligt frånvarande i dagens debatt.

För trettio år sedan ansågs en demokratisering av arbetet som nästa stora uppdrag. Människor skulle ha makt över sin egen arbetssituation. Ambitionen ansågs inte ens som radikal. Men när arbetet sedan verkligen reformerades var det helt på företagens villkor. Det blev flexibilitet – men inget inflytande. Socialdemokratin verkade ge upp hela frågan.

Jag tänker på arbetsfrågan när jag läser en ny rapport från den brittiska tankesmedjan Demos, "The Everyday Democracy Index".

Demos har undersökt demokratins kris i Europa. Demokratins räddning från alla nedåtgående trender går via vardagen, menar de. Medborgarna behöver veta att de kan göra skillnad om de engagerar sig, och att de kan ta hjälp av andra i samma läge. Det var därför vanligt folk vågade storma Berlinmuren, skriver rapportens författare.

Mellan 1980 och 2000 halverades antalet medlemmar i de västeuropeiska partierna. De brittiska partierna har förlorat en medlem var 12:e minut under samma decennier. Förtroendet för politiker liksom medborgarnas identifikation med partier sjunker kontinuerligt. Det gäller Sverige. Det gäller hela EU. Mätningar visar oväntat att de flesta medborgare i Unionen nu har större förtroende för Bryssel än för det egna parlamentet.
Siffrorna är kalla och dystra. I många länder är valdeltagandet på amerikansk nivå, och fortsätter sjunka.

För att få perspektiv har Demos mätt demokratin på annat sätt också: vardagsdemokratin. Hur mycket kan medborgarna påverka offentlig service och sitt arbete, hur stark är aktivismen och det politiska deltagandet? De finner, inte oväntat, ett samband mellan graden av vardagsdemokrati och tilltro till det politiska systemet. De nordiska länderna ligger i topp.

Sverige visar sig vara ett undantagsland när det gäller civilsamhällets styrka, och utklassar alla andra. Demos visar att ett starkt civilsamhälle och höga skattekvoter faktiskt hänger samman. De vederlägger en epok av högerpropagande som sagt motsatsen.

Det verkar över huvud taget finnas ett samband mellan en stark stat och starka medborgare. Men förhållandet är ömsesidigt. Utan ett stark civilsamhälle – fackliga organisationer, aktiva medborgare, religiösa församlingar, kooperativ, föräldraföreningar – så sjunker statens trovärdighet. Med sjunkande facklig organisationsgrad sjunker också svensk demokrati.

Vardagsdemokrati är användbart som politiskt begrepp och varför inte använda det om arbetslivet? Arbetet har växt till ett demokratiproblem i varje enskilds vardag – efter varje semester, varje måndag, varje morgon. Det är dags för oppositionen att ta upp frågan. Inte genom att sänka arbetstiden men utan genom att öka makten över arbetet – göra det mer meningsfullt och samtidigt stärka det politiska systemet. Det kallas win-win.