Aleksandra Kollontaj var från 1930 till andra världskrigets slut sovjetiskt sändebud i Stockholm. Per Wirtén försöker med hjälp av hennes dagböcker få ett grepp om henne.

Aleksandra Kollontaj: Dagböcker 1930-1940.
Bonniers.
Översättning: Lars Olsson. Förord: Krister Wahlbäck.

Sent i livet skrev Aleksandra Kollontaj rent sin dagböcker. Hon strök säkert en del, lade annat till rätta. Hon var pensionär med partiprivilegier och egen sekreterare. När hon satte punkt för 1940, efter tio dramatiska år som Sovjetunionens ambassadör i Stockholm – och ytterligare fem år kvar – summerade hon världskriget som ett mellan “de socialistiska revolutionerna och kapitalismens rovgiriga värld”.
Läst i samma stad våren 2008 framstår slutsatsen som skruvad. 1940 var Sovjet på offensiven i Finland och hade i samarbete med Nazityskland erövrat och delat Polen. Under våren massavrättades polska officerare i trakterna runt Katyn. På två månader dödades 14 500 personer – dagliga arbetskvoter på 241 avrättningar – många med nackskott i blodiga källare. Visste Kollontaj hur hennes värld såg ut?
Det är mycket jag undrar när jag läser. Ja, hur ska jag egentligen läsa hennes 700 sidor? Det är varken oförfalskade dagböcker skrivna utan kunskap om framtiden, eller efterkons1rad politisk biografi. Varje sida är skrivna i skuggan av Stalin.
Och vad ska jag egentligen tro om Kollontaj? Många har känt starkt för henne. I Stockholm uppvaktade Karl Gerhard med blommor. Hos kvinnorna på Fogelstad var hon välkommen. På 1970-talet fick hennes revolutionära aktivism och böcker om kvinnans frigörelse renässans. Under ett sekel var hon förebild för radikala reformister och revolutionärer. Men nu? Jag läser i långa svep. Hennes rykte som intellektuell faller samman, men hon har fin stil på lång textdistans. Textens yta är hård och kylig, men Kollontaj väcker förhoppning om något där under.
Många nära vänner och två av hennes före detta män avrättas under den stora terrorn 1936-38. Jag hittar inga noteringar i dagboken. När det är som värst, sommaren 1937, skriver hon brev till vännen Ada Nilsson I Fogelstadkretsen och ber henne ta hand om alla dagböcker, brev och annat “för den händelse jag nu blir offer för ett olycksfall”. I samma brev bifogar hon sonens adress och avslutar: “Jag tackar dig för allt”.
Men själva dagboken sluter sig som stål. Mycket lite släpps fram. Hon beskriver hur paniken, under en period, griper ambassadens personal. Man anar lång ömsesidig misstro. Under kulakmorden beklagar hon överdrivet hårda metoder, men beskriver ändå kulakerna som “giftiga svulster”. Hon noterar svälten i Ukraina. Men när hennes egna kollegor börjar avrättas tystnar hon.
1937 samtalar Kollontaj med försvarsminister Vorosjilov i Moskva, som hon tycker om, och texten verkar plötsligt öppna sig mot avgrunden. Det bara några dagar efter hennes brev till Ada. Ministern ser plågad ut. Hon tröstar honom: “Det finns inget förfärligare i livet än att förlora tron på sina nära vänners moral. Det är plågsamt […] en hemsk sorg”. Vorosjilov, ihopsjunken, svarar: “Kan ni känna det? Hemsk sorg, ja, ja.” Hon anar tårar i hans ögon.
Jag grips av situationen, men tänker sedan efter och blir iskall. Vorosjilov var inget offer, han var en av bödlarna. Efter middagen gick han förmodligen till kontoret och skrev under fler ändlösa listor över dödsdömda. Vad ska man tro om Aleksandra Kollontaj?
Hon skriver för att överleva. Men det finns en uppriktighet som gör orden trovärdiga. I juli 1934 skriver hon: “Då Stalin är i närheten är det lättare att leva”.
På ambassaden i Stockholm rullar det vardagliga vidare. Hon förhandlar om skogsexportavtal och handelskrediter. Diplomati är som att virka spets – långsamt. Hon uppfattar Sverige som brittiskorienterat och antinazistiskt under hela 1930-talet. KG Westman är “synnerligen osympatisk” och Per Albin bevarar “skenet av demokratiska ideal”. Journalisterna bedriver oupphörligen kampanjer mot Sovjet som hon tvingas motarbeta.
Jag slås av att hon aldrig skriver om folkhemmet, om nya arbetarbostäder eller facket. Aleksandra Kollontaj går aldrig på stadens gator. Men hon överväldigas av slottets vackra salar, gillar Gustaf V och utropar: “Jag är för dynastin Wallenberg”.
Vägen fram till krigsutbrottet är dramatisk och allianserna osäkra. Kollontaj befarar att hela Europa ska sluta sig samman mot Sovjet. Fram till alliansen mellan Hitler och Stalin i augusti 1939 argumenterar hon starkt och rakt. Men då faller allt samman. Kommunisterna står inte längre fast mot fascismen. Det polska kommunistpartiet utplånas nästan av KGB och det tyska sargas. Antifascister utlämnas till Gestapo, som de gjort sedan 1937, men nu i större skaror. De båda totalitära staterna smälter samman för en stund. Kollontaj är hundra procent lojal.
Det finns tecken, på annat håll än i dagboken, att Kollontaj tvivlade på terrorn. Men vad hjälper det, när hon i sitt arbete gjorde allt för att “förklara” den. Hela hennes insats i Stockholm gick ut på att skapa opinion för Stalin och den socialistiska framtidsstaten. I början av 1920-talet hade hon tillhört den så kallade arbetaroppositionen, som efterlyste mer öppenhet, och med knapp nöd klarat sig kvar i partiet. Runt henne dröjde en aura av opposition, av att vara en mer upplyst och fritänkande bolsjevik, som gav henne trovärdighet. Hon var en skicklig och beräknande spin-doctor. En spin-doctor i terrorns tjänst.
Men auran har ändå dröjt kvar. Det är ju därför jag läser och läser, där dag läggs till vecka och blir till år vid ambassaden. Hennes liv ställer frågan om allas politiska ansvar, och den ställs inte rutinmässigt utan på sin yttersta spets: liv eller död, privatchaufför eller tortyr. När och varför väljer man att förbli lojal? Aleksandra Kollontaj hade vänner i alla stora städer och kunde hoppat av. Var det föreställningen, djupt förankrad i marxismen, om historiens obevekliga gång som övertygade henne, som lade en lugnande hand över hennes skräck med löftet att terrorn var ett nödvändigt stadium för varje stor revolution? Just en sådan tro som jag varken kan förstå eller acceptera.
Eller var det bara vanlig enkel rädsla? En som alla kan förstå.
Per Wirtén