Förhållandet till kriget

Under andra världskriget dödades 420 000 amerikanska soldater. Många. Men inte jämfört med andra länders förluster: Japan: 2,1 miljoner, Tyskland 5,5 miljoner, Sovjet 10,7 miljoner.

Om man räknar civila öppnar sig en avgrund. USA förlorade bara 2 000 civila under 1900-talets båda världskrig. Andra länder räknade sina döda i hundratusentals eller miljoner.

Det är historikern Tony Judt som räknar. Med gamla siffror försöker han förstå amerikansk politik. Varför måste en presidentkandidat, våren 2008, framstå som krigsaktivist för att verka trovärdig? "I USA har vi glömt krigets innebörd," skriver han i en läsvärd essä i New York Review of Books med den pessimistiska rubriken "What have we learned, if anything?". Han grubblar över minne och historiemedvetande.

De stora amerikanska bokhandlarna är späckade av böcker om andra världskriget. Kriget är en bokflod. År efter år mytologiseras den generation amerikaner som "gick ut" i kriget, slogs på öar i Silla havet eller deltog i D-day. Det stora muséet om Förintelsen i Washington saknar motsvarighet i Europa. Man påminns ständigt om 1900-talets världskrig, men är det någon som verkligen minns – som drar några slutsatser? Från sin amerikanska position skriver Judt: "En värld som nyligen gått förlorad är redan halvt bortglömd".

Krig är grunden för 1900-talets stora övergrepp. Inget Gulag, inget folkmord på armenierna och ingen nazism utan första världskriget, ingen Förintelse utan det andra, ingen Pol Pot utan Vietnamkriget. Nästan hela världen har känt krigets konsekvenser; sett sina städer bombas sönder, generationer förgiftas av senapsgas, samhällen kollapsa. Men inte USA. Därför är USA det enda landet där 1900-talet betraktas som ett triumfatoriskt sekel präglat av entydiga framsteg, menar Judt. Resten av världen ser 1900-talet i dystrare och mer ambivalent ljus. EU skapades inte som offensiv maktstrategi, men som skydd mot den egna kontinentens mörker.  

Samtidigt läser jag John Boltons feta bok om sin korta tid mellan 2005 och 2006 som USA:s FN-ambassadör, Surrender is not an option. Han personifierar den neokonservativa cowboyen. Hans politik präglas av en bekymmerslös hållning till krig och bombningar (även om han själv smet från inkallelse till Vietnamkriget), och en föraktfull fientlighet till EU. Européerna är hållningslösa som överdriver politikens och diplomatins roll. Bättre att agera själv och slå till direkt – gärna preventivt.

Den stora skillnaden mellan Europa och USA är inte välfärdssystem och kulturarv, utan förhållandet till just kriget, menar Judt. Bolton och andra amerikaner upprepar att amerikaner härdats av krig samtidigt som européer förlorat fotfästet i pacifistisk idealism. Judt påpekar att förhållandet är det motsatta: "Det är européerna (tillsammans med asiater och afrikaner) som alltför väl förstår sig på kriget. De flesta amerikaner har haft turen att leva i välsignad okunnighet om krigets verkliga innebörder."

Därför kan John McCain, Hillary Clinton och Barack Obama tala om bombningar och militära aktioner, mot Pakistan eller Iran, på ett sätt som är fullständigt främmande för politiker i de flesta länder.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.