Naomi Klein har en förmåga att utlösa laddade diskussioner. Hon är lika provocerande som Olof Palme var. Och egentligen inte särskilt mycket mer radikal. Klein är gammaldags mainstream socialdemokrati av den intellektuella varianten. Men värderingsskalan verkar ha förskjutits så långt till höger att alla glömt.

En producent från Sveriges radio ringde mig efter lunch. Vill jag diskutera Klein med Johan Norberg? Jag försöker säga att Klein inte är särskilt politiskt extrem, men att Norberg är det. Producenten verkar inte riktigt förstå hur man kan säga så.

Att Norberg går igång på Klein gör ingen förvånad. Det hon angriper i sin bok är just den exceptionellt nyliberala renlärighet han företräder: inga statliga regleringar, ingen jämlikhetspolitik.

Nu kommer snart pamfletten Naomi Kleins nakenchock där han tillsammans med Boris Benulic – som på deras gemensamma antikleinseminarium i vintras förklarade att han hade ångest – ska avslöja "kejsarinnans nya kläder".

Två män klär av en kvinna. Dom är intellektuella hon en "kejsarinna". I annonserna håller en man upp boken. Magen putar ut över jeansen. Byxknappen sitter hårt åtspänd. Vi fattar.

Ja, jag är demagogisk nu. Men dom ber ju om det. En orsak till att Klein provocerar så starkt är säkert hennes kön. Hon är en kvinna som självsäkert kliver in på en manlig domän, inte ber om ursäkt utan iskallt berättar en historia om global ekonomi och politik.  

Johan Norbergs kritik träffar säkert rätt i några fall, men hugger i sten i andra. Kleins bedrift är inte myllret av detaljer men att hon binder samman en rad politiska kriser, från kuppen i Chile till kriget i Irak, till en sammanhängande berättelse. Hon visar skiftet från keynesiansk hegemoni till chicagoskolans neoklassiska. Från John Maynard Keynes som guru till Milton Friedman. Men förändringen har inte skett utan politiska strider – tvärtom är den konsekvens av sådana.

Det som smärtar mest är nog att hon trovärdigt pekar på det förakt för demokrati som chicagoskolans ekonomer och regeringskonsulter burit på. De är vår tids leninister.

Även den radikala vänstern provoceras av Klein. Boken bärs ju upp av en tro på reformism, demokrati och socialdemokratisk samförståndspolitik. Sånt som extrema poler till höger och vänster avskyr.  

En del socialdemokrater blir också provocerade. I en artikel i Tiden angriper Göran Johnson och Lars-Olof Pettersson henne för att vara globaliseringsmotståndare. Det är en märklig läsning av Klein. Jag har gjort en annan. Hon är inte mot globaliseringen som sådan, men det politiska och ekonomiska paradigm – Friedmans – som dominerat så starkt under de senaste decennierna. Johnson och Pettersson beskriver epoken som en "framgångssaga". Och visst, andelen fattiga minskar, den euroamerikanska dominansen går mot sitt slut. Men samtidigt ökar ojämlikheten.

Har framstegen kommit tack vare eller trots den nyliberala revolutionen? Eller är orsaksambanden mer komplicerade? Den hårda kritik Klein riktar mot den rådande ordningen, de dominerande doktrinerna och föraktet för demokratin borde inte skapa den här typen av upphetsade reaktioner.

Den heta viljan att "klä av" henne är i sig självt ett tecken på en tidsanda.