Europatanken var ett försök att stänga strömbrytaren till kontinentens dödliga nationalismer. Framgången är egentligen osannolik. Eletriciteten har kopplats bort. Where have all the soldiers gone? frågar titeln på en ny bok om Europas historia efter 1945.

Men nu kryper nationalismen tillbaka i ny form. Fienden är inte längre landet bredvid, utan lever i stället djupt inne i de egna städerna och anländer varje dag med flyg från fjärran länder. Nationalismens spöke är tillbaka på politikens stora scen. Förändringen är dramatisk men har knappt noterats.

Det är inte längre bara ytterlighetspartier som driver krav på rasdiskriminerande och utestängande politik. Inte bara Le Pen, flamländska xenofober och italienska fascister. Utan de stora demokratiska statsbärande partierna.

Nyligen kom en rapport från Human Rights Watch. Inte om Egypten, Kuba eller Turkmenistan. Men om Holland – Discrimination in the name of Integration – med slutsatsen att landet bryter mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som nu inkluderats i EU:s blivande fördrag. Den ligger bredvid liknande granskningar från FN och Europarådet.

Det är Hollands två lagar för så kallade integrationstester som utlöst kritiken. En gäller invandrade som inte är medborgare. Den andra gäller de som vill invandra genom familjeåterförening eller för att de gift sig med en holländare. Och det är den senare lagen som döms ut som diskriminerande, eftersom den bara gäller vissa – mest av allt marockaner och turkar. I ett underlag till lagen upplyser regeringen att de har "drag som försvårar adekvat integration i holländskt samhälle". Sydkoreaner, japaner och andra är däremot undantagna eftersom de, utan djupare förklaring, anses kulturellt och socialt närstående.

För att få leva med sin nya man eller hustru måste man kunna holländska och svara rätt på frågor om samhälle, lagar och normer. Och det ska göras i hemlandet. Man ska integreras på distans och sedan färdigintegrerad landa i Amsterdam.

Tillsammans med Europarådets kommission mot rasism ger Human Rights Watch en skarp bild av den spiral som driver in den nya nationalistiska uteslutningspolitiken mot stora scenen. Första steget är paniksignaler om misslyckad integration, i Holland som följd av morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh. Argumentet att "haveriet" är de invandrades fel vinner dagordningen. Sedan följer förklaringen att det blir så när "de" blir för många i en och samma stad. Och så kommer lagarna. De välgrundade röster som försöker stoppa spiralen marginaliseras som politiskt korrekta humanister. I Holland påpekade till exempel en parlamentarisk kommitté 2004 att landets integrationspolitik bevisligen var framgångsrik – men ingen tog notis i det upphetsade läget.

De holländska integrationstesterna är ännu unika i Europa. Men liknande regler finns i Danmark och diskuteras på annat håll. I höst när Frankrike är ordförandeland i EU tänker Nicolas Sarkozy driva förslag om integrationskontrakt med alla invandrade i EU.

Plötsligt händer det omöjliga: att alla sluter upp i konsensus runt nationalismen och integration förvandlas till diskrimineringens nyckelargument. Fällan slår igen. Media stämplar ut diskussionen som gnäll. Europas spöke är tillbaka.
Per Wirtén