Jan Majlard är sportkrönikör i Svenska dagbladet. Han gillar leverkorv med surkål och blir nervös när nationalismen lämnar fotbollsvärlden. Redan sensommaren 2004 hade han ett privat etnodrev mot Zlatan Ibrahimovic. Majlard grep efter den vita européens klassiska bild av skräck: Zlatan var som dr Jekyll och mr Hyde.

I går fördjupade han sig återigen i rasfilosofins idéarv. Det är kanske platsens aura, den österrikiska, som inspirerar. Nu bekymrar han sig över fotbollens kommersialisering och att landslag börjat värva nya medborgare från andra länder. Vad gör en brasse i Spanien? Vad gör svartingar i danska landslagströjor?

Man måste “förhindra strömhopp över gränserna” och “blod är tjockare än vatten” och “en gutt är inte alltid en gutt även om han är norsk medborgare”. När blir man äkta spanjor – om man invandrat som barn, som tonåring, som vuxen eller aldrig nånsin? Majlard grubblar i ensamhet på hotellrummet. Tillhörig eller inte tillhörig?

Infogad i striden om Europa och världen, om gränser och medborgarskap känns hans nervositet igen som svenskdemokratisk. Och så kan han hålla på. För vem tar en sportkrönikör på allvar? Kanske tidningens ledning. Svenska dagbladet försöker ju bli smart och modern.

Nationen är den sista försvarsborgen mot kommersialismen, mot kapitalismen, mot främlingen Abramovitj och hans pengar, avslutar han krönikan. Men publiken är mer postmodern än Majlard, svarar jag. Vi vill bara ha bra fotboll, inte etnohat. Fotbollen är EU:s mest integrerade arena. Man spelar inte längre mot blodsfiender, men mot sina arbetskompisar hemifrån.

Romantikens gamla fantasier om äkthet begränsas numera till leverkorven och pilsnern. Blod, ras och nation är bara fejk. Jan Majlard kan inte bli annat än dystrare för varje avspark. Det mörka rummet i den intelligenta morgontidningen.