Kurdistan – landet som icke är
Ingmar Karlsson
Wahlström & Widstrand

Kurdistan är plötsligt mitt i världen. När polisen jagade kurder efter mordet på Olof Palme betraktades deras hemland som en avlägsen och otillgänglig bergstrakt. Nu ligger kurdiska kartor uppslagna hos alla stormakter.
I sin nya bok försöker Ingmar Karlsson förklara hur kurdisk politik blivit allas intresse. Han är som vanligt metodisk och glanslös, men med starkare engagemang än han brukar visa. Det förvånar mig inte. Jag har träffat honom på generalkonsulatet i Istanbul och märkt ett patos som är sällsynt bland diplomater.
Men hans berättelse är dyster. Inte bara för övergreppen, folkfördrivningarna, gasmolnen och morden. Men också för att kurdernas egna rörelser – med ständiga uppror i Turkiet sedan 1830-talet och i Irak sedan första världskriget – kan göra vem som helst ledsen. Att PKK:s militanta ledare Abdullah Öcalan lade sig platt och gjorde avbön efter att ha arresterats 1999 verkar mer regel än undantag i kurdisk politik. De flesta nationalistledare framstår som korrupta, ryggradslösa och egenkära – i synnerhet de i Irak.
Kurderna har saknat en Yassir Arafat, noterar Karlsson i förbigående. Det vill säga politiker som med uthållighet och realistisk politik samlat ett utspritt folk. Att de nu hamnat i världspolitikens mitt är mest en slump. De har knuffats, snubblat och snavat in i mittcirkeln.
Den kurdiska politikens komplexitet och motsägelsefullhet klargörs på allt utom en punkt som förblir entydig: PKK är inget annat än en terrororganisation. Det ohyggliga kriget under 1990-talet pressades fram av PKK:s framgångsrika terrorstrategi där alla politiska mellanlägen, alla demokratiska alternativ, alla andrum maldes sönder av terror och motterror. PKK och antidemokratiska turkchauvinistiska generaler smälte samman i ömsesidigt beroende. Kurdistan är effektivt serum mot all kvardröjande PKK-romantik. Men den turkiska terrorn, var tar den vägen? Ja, Ingmar Karlsson döljer den inte, men sveper förbi ganska hastigt och det ger honom olösliga problem när han sedan ska förklara det stöd PKK ändå fick – och fortfarande har – från väldigt många kurder.
Jag tror Karlsson underskattar betydelsen av PKK:s långa terrorkrig. För visst tvingade det in kurderna som nyckelfråga i förhandlingarna med EU och bidrog till Erdogans valsegrar och det nationalturkiska etablissemangets sammanbrott? Om kurderna trots allt tagit några egna steg in i världspolitikens centrum så är det med hjälp av PKK. Terror kan vara framgångsrik – ännu en orsak till dysterhet.
Vad gör kurderna när de nu står i politikens mitt? Karlssons råd är en svår utmaning: Lägg nationalismen åt sidan. Möt inte arabisk och turkisk nationalism med revanschistisk kurdisk. Var (post)moderna och tänk politisk frihet, rättigheter och demokrati i stället för nya nationella gränser och rensningar.
Agera europeiskt, är väl det han egentligen säger till alla parter. Rulla tillbaka all nationalism, alla hinder för människors vilja att leva med sina språk, sin kultur och sin frihet. Det låter vackert. Men Ingmar Karlssons blick styrs inte av luftiga kosmopolitiska ideal. Hans slutsatser bygger på premissen att de måste vara realistiska och möjliga. Dysterheten är kanske överdriven?

Per Wirtén