På åtta år har George W Bush förändrat världen. USA:s krig mot terrorismen och ockupationen av Irak har gett internationell politik nya spelregler på alla nivåer. De förhoppningar om en bättre, mer demokratisk och öppnare värld som fanns före år 2000 har sopats undan.

Men Bushadministrationens politik har också förändrat villkoren för det republikanska partiet i USA och gett dom oväntade problem. Inte bara genom Bushs impopularitet – på grund av kriget i Irak, allmän stagnation på hemmaplan, misskötta statsfinanser och ekonomisk lågkonjunktur på väg – utan att hela partiet verkar kollapsa. McCain mot Obama blir ett ödesval för republikanerna.

Mellanvalen 2006 kom som en chock. Republikanerna förlorade stort i representanthuset och oväntat i senaten. Men det allvarligaste kristecknet var att demokraterna även sopade hem valseger efter valseger i landets delstater. Demokraterna har nu fler guvernörer än republikanerna. För många republikanska politiker framstår Arnold Schwarzenegger, guvernör i Kalifornien, inte längre som svikare med sin mittenpolitik, utan den som pekat ut den enda möjliga vägen för politisk överlevnad.

För bara tre år sedan skrevs feta böcker om att USA för decennier var säkrat för konservativ politik. Republikanernas dominans ansågs oslagbar. Men plötsligt drogs mattan undan, och förhoppningarna föll samman. Nu skriver profilstarka konservativa opinionsbildare och politiker i stället böcker om avgrunden.

Inget tyder på att republikanerna i november kan minska gapet i kongressen. Resultet blir förmodligen, om inget oförutsett inträffar, det motsatta.

John McCain är partiets enda hopp. Problemet är bara att partiets kärnväljare, nyliberala skattesänkaraktivister respektive de moralkonservativa, aldrig sett McCain som sin kandidat. De brukar möta hans tal med burop i stället för applåder.

McCains valkampanj blir därför svår. I stark motvind måste han vinna både republikanerna och landet. Hela sommaren har han försökt anpassa sin politik till kärnväljarna. Men samtidigt måste han distansera sig från både Bush och partiet. Det kan han bara göra genom att verka rakryggad (i motsats till Bush) och som en mittenpolitiker (i motsats till resten av republikanerna). Ekvationen verkar olöslig.
För att hitta en väg ut ur dilemmat hänvisar McCain ofta till Theodor Roosevelt, som var president i början av 1900-talet och räknas som en av landets största. Han gick helt egna vägar, oberoende av sitt parti, och kombinerade hård imperialism med inrikespolitisk reformism. Mer än någon annan president förkroppsligar han föreställningen om “En riktig amerikan”. Det är ett intelligent val av förebild. När McCain säger Theodor Roosevelt förstår amerikaner vad han menar. Referensen går hem. Ja, den är klockren.
Problemet är bara att McCains reformpolitik saknar idéer. Hans ekonomiska politik är svajig med nya skattesäkningar för de redan rika, i första hand fastighetsskatten. När Barack Obama föreslår en förbättring av sjukförsäkringen, även om han valt bort en obligatorisk, så svarar McCain med den privatiseringsmodell som Bush redan misslyckats få genom.
The Tax Policy Center i Washington har räknat ut att låginkomsttagare får en årlig skattesäkning på 9 000 kronor med Obamas politik. McCain erbjuder bara hälften, men ger samtidigt de allra rikaste (den översta procenten) säkningar på 800 000 kronor. Obama vill i stället höja deras skatter.
Att hänvisa till arvet från Theodor Roosevelt innebär ändå ett viktigt ställningstagande för McCain, och en förflyttning in mot mitten, en signal att han är en annorlunda republikan: Staten – big government – har inte spelat ut sin roll i politiken, marknadskrafterna kan inte lösa allt.
I viktiga inrikespolitiska sakfrågor har demokraterna länge haft stöd i opinionen: välfärd, skatter, miljö, utbildning. Men republikanerna har ändå lyckats behålla ett övertag genom sin förmåga att på ett övertygande sätt definiera samhällsproblem och hur de bör lösas. De har helt enkelt varit skickligare politiker. En förklaring är just självförtroendet. Men de senaste två åren verkar alltsammans falla sönder för dem.
Det är därför inte konstigt att Barack Obama vill ha ett val om välfärdsfrågor och ekonomisk politik. Inte heller att McCain föredrar ett om Roosevelts andra politiska arv: en fast imperiepolitik – det vill säga Irak, kriget mot terrorismen och förebyggande bombningar. Men även där har det börjat svaja. Opinionsmätningar visar att väljarnas förtroende för republikanernas säkerhetspolitik sjunker.  
Om McCains politiska strategi blir svår att få i hamn, så är Obamas svår att ens förstå.
Demokraterna har inte varit så samlade, övertygade och arga på decennier. Den långa striden under primärvalen verkar inte skadat, tvärtom aktiverades människor och gick till vallokalerna i en omfattning som saknar motstycke. Om mellanårsvalet till kongressen 2006 sänkte republikanerna, så bevisade det att demokratiska politiker kan vinna på radikala program. Amerikansk politik knuffades åt vänster. Obamas utgångsläge är alltså rakt motsatt McCains. Ändå framstår han som oklar och gåtfull.
Nyligen ställde Paul Krugman, ekonom vid Princeton och kolumnist i New York Times, frågan vad Barack Obama är för slags politiker. Är han en Ronald Reagan eller en Bill Clinton?
Obamas mest lojala aktivister, de som bar honom fram till nomineringen, hoppas på en vänsterns Reagan. Det vill säga en president som inte bara lyckas förvandla löften till politik, utan också klarar att lägga om landets långsiktiga kurs. Ja, förändra hela den politiska kulturen i Washington.
Men Paul Krugman är mer pessimistisk. Obama talar om förändring, att han befinner sig bortom höger och vänster, men är lika oklar om vilka konkreta reformer han egentligen tänker sig som Bill Clinton var när han blev president 1992. Under hela året har Krugman, i kolumn efter efter kolumn, påpekat att demokraterna nu har en unik möjlighet att verkligen förändra USA med välfärdspolitiska reformer: det finns en uppenbar vilja bland amerikanerna och motståndarna är i oordning. Fyra år med en president utan klar reformistisk agenda kan bli fyra förlorade år. På så vis är det ett ödesval även för demokraterna.  
Barack Obama har en oslagbar förmåga att väcka förväntningar. Under året har Obamafebern dragit som skogsbränder över USA. Han har skapat en hel rörelse. Den verkar ha uppstått spontant, som uttryck för en vilja djupt förankrad i landet, just den reformvilja Krugman skriver om. Amerikansk politik har politiserats. Och febern har spridit sig. När han talade i Berlin kom 200 000 tyskar för att lyssna.
I Europa är det de sto
ra globala frågorna som utlöst Obamafebern. Just den säkerhetspolitik Obama helst vill undvika i valrörelsen. Nu börjar frågan ställas om en seger för Obama verkligen kommer innebära så stora förändringar i amerikansk imperiepolitik?
I vänstertidningen The Nation drar den ansedda skribenten Robert Dreyfuss slutsatsen att förväntningarna bör skruvas ner. Obama är visserligen skeptisk till FN-systemet, men delar inte den fientlighet som Bush och McCain har gemensamt. Han anser att världen står inför fler och större hot än islamistisk terror, som fattigdom och klimatförändringar. Han vill se stora satsningar på hälsa, tillväxt och utbildning i fattiga länder.
Men Obama kommer inte släppa på den imperiefilosofiska kärna som Bushadministrationen formulerade i sina strategidokument: att USA ska dominera globalt, att armén ska fortsätta rusta upp, att förmågan till militära interventioner ska stärkas. Barack Obama innebär förändringar, men ingen omläggning.
John McCain har en politisk rörelse, ett myller av konservativa aktivister, som han inte lyckats entusiasmera. Barack Obamas problem är det rakt motsatta: han är omgiven av en heterogen rörelse som förenats av sina förväntningar om ett annat USA, en annan politik, ett bättre land, av hans löfte om förändring. Så starka förhoppningar kan bära honom till Vita huset. Men de kan också, med samma hårdhet som hagelstormar i Texas kan ha, vändas i förbittring och nederlag. Svaret på Paul Krugmans fråga, om Obama är en Reagan eller en Clinton, kan avgöra valet i november – och USA:s framtid. Ingenting är avgjort.
Per Wirtén