Många européer vill stoppa invandringen. Sedan ett tiotal år har kontinenten barrikaderat sig bakom lager av sofistikerade murar. Men migranterna kommer ändå. De hittar alltid smarta vägar som lurar gränsväktarna.

Fästning Europa är helt enkelt ett förfelat projekt. Det stoppar inte invandringen, men dödar tusentals migranter varje år som misslyckas med sina försök. 2006 räknades 1160 döda kroppar längs Spaniens kuster. Förra året sjönk siffran en del men var fortfarande ett dödligt facit.

De som vill stoppa eller begränsa människors möjligheter att migrera, att flytta över nationsgränserna, har verkligheten emot sig. Migration är ett naturligt fenomen i en globaliserad värld. Ofta sägs att det är ett krisfenomen, ett resultat av fattigdom och orättvisa förhållanden mellan rika och fattiga länder. Bara den globala fattigdomen upphör kommer migrationen avta, säger de. Men så enkelt är det inte. Det är sällan de allra mest fattiga flyttar. Man kan tänka sig rakt motsatt utveckling: att migrationen ökar i en mer rättvis värld. Under de senaste decennierna har andelen fattiga minskat och migrationen fördubblats.

För Europa är invandring dessutom nödvändigt. Enligt FN står invandrade för 89 procent av befolkningstillväxten i Europa. Utan den skulle befolkningen minskat med 4,5 miljoner bara i Västeuropa under åren 1995-2000.

Invandringens vara eller inte vara är en meningslös fråga. Den är. Och den kommer fortsätta vara. Den viktiga frågan alla i stället borde ställa är hur migrationen ska ordnas och regleras – så att ingen far illa, inga drunknar i Medelhavet, inga vita européer känner sig hotade och migrantarbetare får samma rättigheter som andra.

Samma sak gäller det mångkulturella samhället: att vara mot är lika meningslöst som att leva med en tio år gammal almanacka. Europa har blivit en invandrarkontinent och därmed även mångkulturellt.

Även här är frågan i stället hur det mångkulturella ska ordnas, vilka principer som ska gälla och vad vi egentligen menar. Trots så många år av seminarier, samtal och artiklar är vi ju förvånansvärt osäkra. Det håller inte längre. För trots att invandring och mångkultur blivit vardagliga och självklart närvarande fenomen i de flesta europeiska länder så hårdnar det politiska klimatet. Kanske ska jag inte skriva ”trots att” men ”på grund av”. Motreaktionen kommer ofta i just det ögonblick som gamla grundvärderingar ifrågasätts och skakas på allvar, och det verkar hända precis nu.

I Holland har integrationstester med språkkrav införts. De ska klaras redan innan själva invandringstillfället. Men kravet gäller bara vissa nationaliteter, som araber och turkar, inte andra. Därför har lagen dömts ut som brott mot de mänskliga rättigheterna av Human Rights Watch. I Rotterdam diskuteras krav att andra språk än holländska ska förbjudas på gator och torg.

I sommar har Danmark beslutat om slöjförbud bland anställda i landets rättssystem. Ett slags epilog till bråken om Muhammedkarikatyrerna.

Silvio Berlusconi deklarerade redan första dagen som Italiens nyvalda statsminister att invandrade utan uppehållstillstånd, så kallade papperslösa, var ”ondskans armé”.

I Sverige har debatten kantrat dramatiskt. Från att beskriva orättvisorna som orsakade av i första hand en strukturell rasdiskriminering, till att återigen lägga skulden på de invandrade: dåliga språkkunskaper, fel utbildning, taskig kultur.

Bakslag är ett slitet och tråkigt ord. Men den här motreaktionen som sveper fram över Europa kan ju tolkas som en bekräftelse på att kontinentens länder verkligen förändras i grunden – just nu. Då måste argumenten skärpas även bland de som försvarar mångkulturens idéer.

Om man byter mångkultur mot de bredare perspektiven i begreppet det kosmopolitiska blir sprängkraften tydligare. Det hårdare debattklimatet blir enklare att förstå. Förändringen innebär inte bara att nytt adderas till det gamla Sverige. Utan samtidigt att landet måste lämna något bakom sig: närmare bestämt svenskheten som sammanhållande princip.

Nation och stat måste helt enkelt skiljas från varanda. Tillspetsat kan man säga att svenskhet då blir en privatfråga. Ungefär som kristen tro är i ett sekulärt samhälle. I stället för det nationella träder demokratin – politiken – och människors fri- och rättigheter – lagen – in som landets sammanhållande kitt.

Ett sådant förändrat perspektiv står i skarp kontrast till två andra inflytelserika och mäktiga svar på frågan hur det mångkulturella ska ordnas.

Dels mot assimileringspolitikens krav på likhet: den stora smältdegeln där alla förvandlas till homogena landsmän, i en omvandling som drivs av skräck för det annorlunda, för den uppspräcklade staden och kulturella enklaver.

Dels mot pluralismens idé om samhället som en fastlagd mosaik där varje enskild ska vara fastgjuten i sin etniska, kulturella eller religiösa gemenskap. Där mosaikbiten – enklaven – inte blir en möjlighet bland många andra livsrum och identiteter, utan en plats där människor hålls låsta av gruppens historia.

De röster som de senaste åren kritiserat det mångkulturella måste besvaras. Ett sådant svar är att tydligt markera avstånd mot just idén om en mosaik. Det är genom att hänvisa till den egna mosaikskärvans kultur, historia eller religion patriarker försvarar förtryck och inlåsningar. I praktiken kan på så vis manliga maktordningar, heteronormativt förtryck och rent våld legitimiseras. Det är oacceptabelt.

Det mångkulturella – förstått efter kosmopolitiska principer –ska vara, måste vara, en del av människans längtan efter frihet, efter ökat utrymme och självbestämmande. Poängen med det kosmopolitiska är en strävan att misstro och försöka överskrida alla gränser: mellan länder, inne i segregerade städer och ända in i människors innersta identiteter. Men att samtidigt orka respektera de som inte vill leva spräckligt, utan i stillhet på den egna lilla traditionsförankrade mosaikbiten – så länge de inte tvingar andra till samma liv.

Rättighets- och frihetsperspektiv måste stärkas. Integrationspolitiken ersättas av en för rättvisa och mot diskriminering. Men att hitta exakta och orubbliga principer för de konflikter som är ofrånkomliga i det mångkulturella tror jag är omöjligt och även olämpligt. I stället måste varje konkret konflikt lösas i sitt sammanhang, i en förhandlingskultur ungefär som att klass- och genusordningar hela tiden förhandlas och omförhandlas. Det kosmopolitiska kan erbjuda en ram för alla dessa förhandlingar, en ram där politik och rättigheter
är viktigare än kultur och identitet. Det ligger i själva orden: från mångkultur till kosmopolitik. Redan den förändringen är befriande. Tanken på kulturtillhörighet låser fantasin, politik öppnar upp den.

En förklaring till att reaktionen mot det mångkulturella fått sådant genomslag, även bland liberaler och socialister, är oklarheter och oskärpa bland många som försvarat projektet. Det är hög tid att precisera vad vi egentligen menar.