I går på Sergels torg i Stockholm: för hundrade gången samlade Nätverket för papperslösa demonstranter. Alltid på en onsdag. På den stora banderollen läser jag ”Sverige åt alla”.

De papperslösa, migranterna utan dokument, har långsamt trängt sig tillbaka in i den politiska debatten. I år har minst tre böcker om exploateringen och rättslösheten kommit på svenska. Förr uppmärksammades de som gömda flyktingar, nu som låglönearbetare på en svart arbetsmarknad.

Talarna kräver en ny amnestiprocess. Eller som man säger numera: regularisering. Det vill säga att papperslösa får sina papper: arbets- och uppehållstillstånden. Men också att de under väntetiden ska ha sociala och mänskliga rättigheter, i första hand rätt till sjukvård. Debatten och kritiken pressar utvecklingen åt rätt håll – men långsamt, långsamt. Sverige är fortfarande ett europeiskt undantagsland. Mer hänsynslöst än andra.

Att ge papperslösa sociala rättigheter innebär att de integreras som ytterligare än nivå – den lägsta – i de rättighetskategorier som sorterar upp Europas invånare. Det är naturligtvis nödvändigt. Men ingen egentlig lösning.

I somras beslutade Europaparlamentet vad som gäller när migranter som inte fått tillstånd skickas tillbaka. Men det är omöjligt att skicka tillbaka alla åtta miljoner papperslösa. Det kommer aldrig hända. I synnerhet som Europa upptäckt sin framtid: avfolkning eller invandring.

Onsdagsdemonstranterna är en intressant skara. Unga liberaler, folk från TCO och spretig frihetlig vänster. Deras krav på regularisering är det enda realistiska. Från moderater och socialdemokrater kommer genast svaret att regularisering är principiellt fel. Sånt gör bara spanjorer – och det var ett misstag.

Men i januari i år kom äntligen en kartläggning, från Europaparlamentet, av hur det funkar i medlemsländerna. Det visar sig att Unionen kryllar av regulariseringsprocesser av olika slag. Flera länder har haft stora generella, som den i Spanien 2005. De flesta har återkommande för vissa grupper. Och några, som Storbritannien, har fasta regler för individuell reglering: om en familj levt papperslöst i sju år har de sedan rätt till uppehållstillstånd.

Regulariseringar är inga undantag. De pågår hela tiden. Europa är i själva verket ett laboratorium där olika modeller testas. Här finns massor av kunskap. En grund för att hitta fungerande hållbara principer. Men för svenska regeringar, röda som blå, utgör mångfalden av erfarenheter och praktiska lösningar ett enda stort tillträde förbjudet.

Det är lätt att stödja kraven på rättigheter för papperslösa och även regularisering utifrån enkla humanitära principer. Men frågan bränner djupare än så; ner till samhällsstrukturer som de flesta, även de mest radikala, vill lämna orörda. En av protestmötets talare – hon presenterades som Linn från Ingen människa är illegal – vågade sig ända fram: ”Vi tror inte på nationalstater. Vi tror inte på några nationella gemenskaper. Det är bara begrepp som döljer rasismen.” Ja, vad är egentligen en gräns mellan två länder?

Själva existensen av papperslösa invandrare som korsar gränser utan tillstånd ställer frågan på sin spets. De gör det med sina kroppar. Med sina liv. Ytterst ifrågasätter de den systembärande idén om nationellt självbestämmande. Om rätten att säga nej till en migrant.
 Per Wirtén

Rapporten från Europaparlamentet heter ”Trends on Regularisation of Third Country Nationals in Irregular Situation of Stay Across the European Union”.