Mahvish Ruhsana Khan: Min dagbok från Guantánamo
Översättning: Katalin Földesi.
Bonniers

Mahvish Khan är tolk åt de jurister som försvarar fångarna på Guantánamo. Hon skriver vackert om fina människor i djupaste mörker. Jag är först provocerad. Kan man skriva så här om det mest brutala? Samtalen är öppna. Tonen intim. Men jag ger mig. Hon gör det hon måste och de fängslade till människor. Hennes slutsats är enkel: alla hon tolkar är oskyldiga. De flesta sålda för USA:s prispengar, 10 000 dollar för en terrorist, och aldrig riktigt utredda. Blixten slog ner mitt i livet och allt blev svart. Deras vittnesmål från piskcentralerna bekräftar de redan frigivnas: Först medeltida tortyr i Bagram, sedan mer sofistikerad på Guantánamo. Av två års arbete verkar Khan ha blivit tjugo år äldre.

Hon flyger med svajiga plan mellan Florida och Kuba. Fånglägret är absurt som en grymhetens teaterscen, inte utan svart humor. Juristerna är fångarnas enda livlina och Pentagon gör allt för att klippa av den.

Så småningom utvecklas boken till ett slags dokumentär utvecklingsroman. Khan ville göra en humanitär insats, komma bort från juriststudiernas tentor, men hamnade på en resa som förändrade henne för livet. De vittnesmål hon antecknar är hårresande men inte lika tungt ofrånkomliga som det Murat Kurnaz ger i sin bok ”Fem år av mitt liv” och den politiska analysen är givetvis vassare i Mattias Gardells ”Tortyrens återkomst”. Men det här är en bok som berör på annat sätt. För vem drömmer inte om att göra samma resa som Khan? Man läser lika lätt som man ser två avsnitt ”Mad men”. Och den baseras på en princip rakt motsatt Guantánamos: total tilltro till människor.
 Per Wirtén