Berättelsen slutar i ett stort hus vid foten av Tora Borabergen i Afghanistan. I köket sitter David, en före detta CIA-agent, och andra vinddrivna existenser som förts samman av decennier av krig. Runt dem rör sig en djinn, ett spöke med minnen. Rösterna ekar i rummen. Alla vet att dom förlorat, allt.
 •
Men berättelsen börjar på en helt annan plats. Den 3 november 1969 höll Richard Nixon tal i teve. USA sprack sönder av Vietnamprotester, skottlossning och brinnande slumkvarter. I den allra sista meningen använde han en formulering han sökt efter i flera år, och som nu äntligen föll på plats; han vädjade till ”den tysta majoriteten”.

Uttrycket var genialt funnet. Alla förstod. De tysta var inte bara de många, utan också de ”normala”: de som inte brände flaggor och plundrade butiker, inte testade LSD, men däremot ansåg att svarta skulle veta sin plats, kvinnor vara hemmafruar och sedan tog bilen till kyrkan varje söndag. Historikern Rick Perlstein skriver att Nixon med sitt tal deklarerade ”The United States of Nixonland”.

Nixon revolutionerade det politiska språket och därmed själva föreställningen om USA. Han omformulerade rasupplopp och sociala strider till ett enda stort kulturkrig, och vann USA för konservativa idéer 40 år framåt i tiden. Bedriften var osannolik.

Nixon skapade ett nytt politiskt landskap: den tysta hederliga, inte särskilt framgångsrika majoriteten mot den liberala och välformulerade eliten i östkustens storstäder. Tricket var att vinna val, men ändå framstå som omgiven av mäktiga fiender; den tysta majoriteten var alltid hotad, mest av allt från ”the liberal media”, en annan klassisk Nixonformulering. Koalitionens inre fundament var uppenbart men outtalbart: vit hudfärg.

1969 var ett lyckosamt år. Nixon arbetade sig då även fram till övertygelsen att den vita arbetarklassen kunde vinnas för republikanerna, genom att ersätta jämlikhetsambitioner med konservativ kulturell identitetspolitik. Han lyckades. Det tog 40 år för demokraterna att hämta sig.
 •  
Åren mellan 1968 och 2008 bildar en sammanhängande konservativ epok i amerikansk politik, oavsett vem som haft politisk majoritet. Perlstein kallar den Nixonlandet. En annan historiker, Sean Wilentz, betecknar epoken som Reagans tidsålder – The Age of Reagan, som han nya bok heter.

Man kan se epoken som en komposition med tre starka presidenter: Nixon, Reagan och Bush (junior). De andra fungerar mest som bakgrundsbrus med uppdrag att framhäva huvudrollernas prestationer.  Presidenttrion förändrade världen, men upplysta européer har hela tiden underskattat dem. Ingen har tagits på allvar, utan betraktats som okunniga låtsasfigurer. Vilket misstag.

Både Perlsteins och Wilentz böcker poängterar den politiska kontinuiteten och epokens omvälvande styrka. Det är 40 år som ett enda långt andetag.  

Samma personer återkommer hela tiden. Dick Cheney och Donald Rumsfeld – högerns Bill och Bull – fanns på plats i Washington redan under Nixon och klev in i Vita huset med Gerald Ford. En medarbetare konstaterade att Cheney ”alltid stod något till höger om Ford, Rumsfeld och Djingis Khan.” De höll ögonen på Karl Rove som samtidigt trimmade sina kampanjmetoder i collegevärlden.

Samma vilja till personlig makt återkommer också. Sean Wilentz skriver: ”Nixon ville etablera sig som imperiepresident; en som arbetade i skuggorna, utan insyn och med maktbefogenheter bortom konstitutionens gränser.” Resten av boken visar hur det förenat alla tre: Nixon, Reagan och Bush. Att försvaga den lagstiftande kongressen och stärka den exekutiva i Vita huset har varit kontinuerlig ideologi. När George W Bush 2005 motvilligt signerade en lag som förbjuder tortyr gjorde han en anteckning kanten som kan tolkas som att presidenten inte behöver följa den – han står ovanför den.
 •
Ronald Reagans valseger 1980 vilade på Nixons koalition. Men nu välorganiserad. Man började tala om en konservativ rörelse som bar upp politikerna i Washington. Reagan innebar ett paradigmskifte hur man tänker politik. ”Staten är inte svaret på våra problem,” sade han i sitt installationstal. Hans andra originella tanke var att sänkta skatter för de redan rika skulle höja välfärden för de fattiga. Genomslaget blev globalt.

Med valet av George W Bush fulländades processen. Rörelserna var med honom. Högern stod enad. Alla var på plats. Och sedan föll allt samman.
 •
Två slags krig binder samman den konservativa epoken. Naturligtvis de stora yttre krigen som Vietnam, Kuwait och Irak. Men under Reagan dog också 200 000 i de ständiga USA-stödda antikommunistiska kampanjerna i Centralamerika. Under hans första presidentperiod ökade försvarskostnaderna med 34 procent. Sovjetunionen föll. Men rustningspolitiken fortsatte. Bush bidrog så småningom med idén om förebyggande krig.

Epokens andra krig är det inre. För två år sedan sa spekulanten Warren Buffett: ”Klasskriget finns, men det är min klass, de rika, som startat och som också vinner det.” Den mest omvälvande konsekvensen av den konservativa epoken är den extrema ojämlikhetens återkomst.

Sedan 1979 har reallönen för de flesta amerikanska löntagare bara stigit med en procent, men för den rikaste femtedelen med 80 procent. Under Bush högkonjunktur gick löneutvecklingen snarast åt fel håll. Samtidigt steg både produktiviteten och företagsvinsterna.

Det kallar Steven Greenhouse, journalist på New York Times, för The Big Squeeze i sin nya bok med samma namn om hur Reagans tidsålder förändrat människors arbete. Det är en initierad studie i skräck.

En medelamerikan jobbar nu nio veckor heltid mer än en tysk – per år. Storföretag tvingar sina anställda arbetar övertid utan ersättning, stämpelkorten manipuleras, semestrar försvinner, rättslösheten är enda regeln, även bland högavlönade mitt i den nya ekonomins hi-tech. Tillväxten tillfaller inte längre vanliga medborgare. Den har blivit en åskådarsport.

När Nixon valdes 1968 drömde europeiska arbetare fortfarande om att emigrera och leva the American Way of Life. Förenta staterna var en symbol för frihet, egen bil och hög standrad. Inte nu längre. Om det finns något EU:s medborgare kan ena sig om så är det att Europa inte får bli som USA. Den konservativa epoken har förvandlat amerikanisering till större hot än socialistspöket är.

Förändringen är avsiktlig och viktigaste instrumentet har varit att sänka fackföreningsrörelsen, en av Reagans största framgångar. Konsultverksamheten att krossa fack – unionbusting – som tidigare ansågs olagligt omvärderades till en patriotisk insats, skriver en jurist med lång erfarenhet från branschen. Undersökningar visar att en majoritet vill organisera sig, men inte vågar. Greenhouse har berättelserna hur det kan gå för dem som trots allt försöker. Alla är potentiella filmsuccéer: den lilla modiga männ
iskan som fönedras av systemet.
 •  
När Barack Obama installeras på tisdag förutspår många att den konservativa epoken är över. De skriver 1968-2008. R.I.P. Sean Wilentz gjorde det trots att hans bok kom redan två månader före valresultatet. Epokens bärande politiska pelare hade helt enkelt störtat samman under Bush, och därmed hela den konservativa hegemonin. Irak visade att republikanerna inte längre behärskar sina krig. Orkanen Katrina att en bantad stat inte klarar människors behov. Finanskraschen att den avreglerade ekonomin skapar kaos. Och de tomma plånböckerna att tillväxten måste fördelas jämlikt.

Ruy Teixeiras omdiskuterade demografiska analyser är också övertygande. Senast i antologin Red, Blue & Purple America. Han har länge hävdat att djupare befolkningsförändringar leder till majoritet för demokraterna. Nixons koalition krymper till minoritet. Invandringen ökar, utbildningsnivåerna stiger, kunskapsintensiva industristäder växer. Samtidigt som rasismen, religionen och inlandets småstäder tappar greppet. Nixonlandet ger obevekligen vika.  
 •
Under tiden har slutet kommit även för David i Afghanistan. I sin nya roman The Wasted Vigil – uppföljaren till Kartor för vilsna älskanden – berättar Nadeem Aslam om honom och de andra i det stora huset vid bergen. Davids liv omsluter epokens fältkampanjer. Han har varit idealistisk antikommunistisk CIA-agent, en troende reaganit, letat efter sin försvunne bror i Vietnam, undrat vem som mördade hans älskade i Afghanistan och nu sitter han här lakonisk, gammal och trött på bombhögern.

På nätterna pratar David med en rysk kvinna, som också letar spår efter anförvanter som dött i de ändlösa krigen, om hur ideal och ideologi skymt det som egentligen var viktigt. Hon säger: ”Du har ägnat hela ditt liv att tro på sånt som inte var sant. Förstår du inte hur ensam du blivit? Vi är som mest ensamna när vi lever med myterna.” Det är som att hon riktar sig till hela USA i ett State of the Union från förstörelsens mittpunkt.

Aslam skriver att David har en sorg stor som himlen. På slutet stegras den till förtvivlan. Allt har ju varit ett 40 år långt självbedrägeri. I det torra krigshärjade landskapet bland rädda människor verkar berättelsen äntligen ta slut.
 Per Wirtén

Böcker:
Nadeem Aslam: The Wasted Vigil (Faber&Faber).
Rick Perlstein: Nixonland (Scribner).
Sean Wilentz: The Age of Reagan – A History (Harper).
Steven Greenhouse: The Big Squeeze (Knopf).
Ruy Teixeira: Red, Blue & Purple America (Brookings).