När jag skrev att även liberaler kan ha antisemitiska föreställningar, och hänvisade till en undersökning, blev Charlotte Wiberg (Expressen 7/2) rasande arg. Liberaler är ju alltid skuldfria.

Antisemitismen är, i likhet med annan rasism, inte begränsad till vissa klasser eller politiska ideologier. Bara en idiot kan förneka vänsterns problem. De flesta som nu slirar omkring bland antisemitiska stereotyper verkar komma ur den nationella vänstern. De som hatar EU, ser nationens gränser som enda skydd mot globaliseringen och konsekvent väljer nationell suveränitet före mänskliga rättigheter. De som grinar surt inför kosmopolitik, öppna gränser och europeisk federalism.

Alltså den vänster som klamrar sig fast vid de nationalstatliga principer som skulle varit omöjliga utan 1800-talets rasfilosofi. Antisemitismen kan förstås som sammanlänkad med ett mycket vidare politiskt arv som i sin mest radikala form är ren rasism.

Anders Ramsays (30/1) farhåga att vänstern kan tolka samarbetet mellan Israel och USA som olika, för antisemitismen specifika, föreställningar om hur rika judiska nätverk kontrollerar världen kan jag utan vidare dela. I motsats till honom anser jag däremot att våra olika försök att förstå inte utesluter varandra.

I sin nya artikel (10/2) förtydligar Ramsay varför han vill göra skarp skillnad mellan rasism och antisemitism. Jag tycker han har starka poänger. Men blir ändå inte övertygad.

Min invändning är att olika rasismer, däribland antisemitismen, i dag lånar föreställningar från varandra. Arvet är som en garderob där man kan hämta passande förklädnader. Vi har inte sett anklagelser om afrikanska ockrare, som Ramsay påpekar. Men 1970-talet var nerlusat med hat mot rika araber – ”oljeshejkerna” – som ansågs profitera på krisen, köpte varuhus, banker och storföretag i Europa. Skräcken för araber uttrycktes med antisemitismens bildspråk. Och är Ramsay lomhörd för den irritation som sprider sig i busskön när en svensk syrian rivstartar sin dyra BMW?

Efter finanskollapsen närmar sig Europa den djupaste krisen på 70 år. I huvudstäder kastar ursinniga demonstranter sten på parlamenten. Det är inte alls säkert att en upplyst vänster kan kanalisera besvikelsen. Det kan lika gärna bli nationalister och antidemokrater. Då kommer bitterheten riktas mot invandrade, romer, judar och andra, där rasismer med olika historiska särdrag kan blandas i samma slangbomber.

Rasismer kan inte bara reduceras till enkla marxistiska klasspositioner. De måste också ses som ett politiskt och kulturellt arv. Ett gammalt sätt att strukturera världen som fortfarande är i rörelse. Rasismer som antisemitism är likt moderniteten – i ständig omvandling. Hur de kommer gestaltas i den stora krisen kan vi inte med säkerhet veta.
 Per Wirtén