Svaret på frågan var idédebatten tagit vägen har ett enkelt svar: Den finns där man gör den.

Svaret är inte nytt. Att syssla med politiskt filosofi eller diskutera grundläggande värderingar om hur samhället ska vara ordnat är inte en fast tjänst man söker. Det finns ingen utbildning. Ingen tjänstebeskrivning. Inga snygga meriter som får portarna att öppna sig.

Nej, det är bara att gå upp tidigt, läsa tidningarna, gå till biblioteket, läsa hårt och skriva mycket. Idédebatten finns där människor gör den. Så har det alltid varit.

Men något viktigt har under senare år verkligen förändrat villkoren. När jag tillsammans med några vänner startade samhällsmagasinet Arena för femton år sedan var de politiska idésamtalen ganska begränsade, en affär för utvalda kretsar. Man kunde säga att det sköttes av en debattaristokrati.

Nu kan vem som helst sätta igång. Bloggarna är öppna för alla. Problemet är inte längre att få utrymme att skriva i offentligheten. Problemet är att hitta läsare, att skapa sammanhang där samtal och diskussioner kan uppstå.

Men det är inte bara bloggar och webbar som demokratiserat idédebatten – för det som hänt är verkligen en demokratisering – utan även att det plötsligt finns en massa idébaserade tidskrifter och magasin. När vi startade Arena så var det vi och Moderna tider, som sedan försvann. Nu är läget helt annorlunda. Jag har faktiskt svårt att hinna följa alla svenska tidskrifter som jag borde. Den superambitiösa vänsterteoretiska Fronesis, den synnerligen konservativa Axess, den nyliberala Neo och andra. I radio och på dagstidningarnas kultursidor tycker jag antalet röster och skribenter ökat.

Ibland hör man nostalgiska betraktelser om svunna tider. Då dominerades idédebatten av en handfull män: Jan Myrdal, Olof Lagercrantz, Herbert Tingsten. Alltid män. Dom var kungar i egna riken. Vem vill tillbaka dit – till stora mäns monologer?

Man kan likna dåtidens idédebatt vid en muromgärdad och väbevakad stadskärna. Det var lätt att hitta dit. Alla visste var den fanns – för det mesta i Dagens nyheter. Men det var ett helvete att tränga sig in genom portarna. Jag pressade mig in till Expressens kultursida för snart 20 år sedan. Det var inte enkelt, och hade nog inte lyckats utan bekanta som redan fanns inne i den där staden jag drömde om.

Men monarkin är avskaffad. Och precis som staden har idédebatten myllrat ut i ett ändlöst urbant förortslandskap. I USA kallar man fenomenet sprawl.

Det nya landskapet är inget paradis. Nya problem uppstår när gamla avkaffas. En konsekvens är myllrets oöverskådlighet. Fragmentiseringen. Och kanske ett slags devalvering. Man begränsar sin koll till den egna stadsdelen och läser likasinnade, ja man hinner faktiskt inte med så mycket mer eftersom bara den – genom globala nätverk, länkar och tidskrifter – är så överväldigande stor.

Idealet var det motsatta: att demokratiseringen av det offentliga samtalet, stadsmurarnas fall, skulle framkalla oväntade möten med andra perspektiv, ja kanske radikalt andra världsbilder. Men gör den det? Jag vet inte. Hur skapar man de gemensamma samlande arenor, som fortfarande behövs för samtalen, utan att återskapa utestängande murar?

Men även i det nya utsprawlade och myllrande diskussionslandskapet gäller samma grundläggande villkor som alltid. Själva verksamheten har inte förändrats för att fler deltar.

Idédebatten är långsam. Den rör sig inte i dagstempo, men över år, decennier, århundraden. Vi försöker fortfarande hitta svar på samhällsfrågor som John Locke, Fredrika Bremer och Jean-Jaqcues Rousseu grubblade över. Samtalen är ibland dialoger med döda. För att ägna sig åt idédebatt, att sätta igång och göra den, är att försöka förstå.

Därför är det ett vanligt missförstånd – eller önsketänkande – att idédebatt leder till politisk majoritet i nästa val. Sambanden mellan de här samtalen och partipolitiken är inte enkla och omedelbara. För som sagt idédiskussionernas starkaste karaktärsdrag är långsamheten.

Bland politiker, politiska tjänstemän och reportrar finns samtidigt en utbredd misstro mot den typ av intellektuell verksamhet som idédebatt är. Ibland till och med fientlighet. Inne i partierna har det upphört. Den anses ställa till oordning – och det är ju precis vad den ska göra.

Jag tror misstron är ett lika stort misstag som den att man vinner val med idédebatt.

Idédebatten tankar och frågeställningar –  även de som väcks i exceptionellt sofistikerade och krävande sammanhang – cirkulerar hela tiden, men långsamt, i offentligheten. De fångas upp, populariseras, förvandlas till ledartexter, inslag i Studio ett och skapar hätska slagväxlingar på kultursidor.

Idédiskussionen gör skillnad – även sedan kungarna avsatts och stadsmurarna rivits. Det gäller bara att göra den.
 Per Wirtén