Förra året publicerades 138 statliga utredningar. En var tredje dag. Bara några få uppmärksammades av dagstidningarna.

Men när Kulturutredningen presenterade sitt arbete, 800 sidor (!), i februari i år stod journalisterna på kö. Den första leveransen från tryckeriet var slut redan vid lunch samma dag. Kvällen innan hade det populära teveprogrammet Babel haft ”kulturutredningsvaka”, som om det vore julafton. Då hade kultursidorna redan rapporterat om förslag som läckt ut. Och hela hösten och vintern arbetade Orionteatern i Stockholm med en egen kulturutredning helt baserad på reformförslag från landets konstnärer.

När får en utredning sådan medial hype? Aldrig. Kulturpolitik är dessutom ett undanskymt och gråmelerat politiskt fält. Ingen vinner val på förändringar i de kulturbyråkratiska systemen – som är trassliga även för experten. Plötsligt var ändå debatten och förväntningarna nära att spränga febertermometrarna i varenda apotekshylla. Det var märkligt, men inte obegripligt.

Den moderna kulturpolitik som antogs 1974 har fått en stark laddning. Då var hela riksdagen enig, men i efterhand har politiken betraktats som socialdemokratisk. Från höger har den med åren tillmätts samma symboliska betydelse som arbetsrätten och integrationspolitiken från samma tid. Att riva upp den har ansetts viktigt i ett borgerligt systemskifte. Svaret från socialdemokratin och kulturvänstern har blivit ett kompromisslöst försvar av 1974. Nu förväntade sig alla att den stora uppgörelsen stod för dörren: apokalypsen eller befrielsen.

Men det finns ännu en, mer praktisk, orsak till de uppskruvade förväntningarna. De stödsystem som skapats för landets konstnärer och kulturinstitutioner har slammat igen. Pengarna har sinat. Alla går på knäna.

Konstnärer av alla slag – författare, musiker, tonsättare, kritiker – är i dag låglönearbetare. Det sprids legender om hur de lever gott på feta bidrag. Men verklighetens siffror är iskalla. I vintras kom en undersökning från Statistiska centralbyrån som visade att hälften har lägre månadslön är 15 000 kronor. En fjärdedel så låga löner som under 8 000 kronor i månaden. Hur lever man på det? Samtidigt som alla skryter om svenskt kulturliv så urholkas det inifrån. Kollapsen närmar sig helt enkelt. De som arbetar i kulturvärlden vet läget. Det framkallade en våg av förväntningar att utredningen nu skulle trolla fram en vändning. Kort sagt: skaffa mer stålar ur statsbudgeten.  

Att stärka kulturens status som politikområde, för att på så vis motivera mer pengar, blev också utredningens huvudspår. Om vi lever i ett kunskaps- och tjänstesamhälle, där kreativitet och empati blivit viktigare än någonsin, borde kulturen få mer stöd och support. Bra bibliotek är inte längre en fråga om människors fritid, utan även om tillväxt och företagsamhet.

Jag var med i en av utredningens referensgrupper, en om litteratur, och träffade den därför fyra gånger. Jag märkte snabbt att de struntade i de ideologiska striderna om 1974 års kulturpolitik. De letade praktiska, inte särskilt glamorösa, lösningar på dilemmat.

När utredningen presenterades kom därför debatten tillfälligt av sig. De föreslog sammanlagningar av myndigheter, en regionalisering av politiken och att kulturen i framtiden ska genomsyra samhällets alla områden – ett slags tanke om mainstreaming, ungefär som i jämställdhetsfrågan. Kontroversiella förslag, men inte särskilt ideologiska.

Några försökte elda på. I Aftonbladet skrev Åsa Linderborg att den innebar slutet för kulturpolitikens ambitioner. Mer konservativa att den bara förlängde socialdemokratisk övertro på statligt kulturstöd. Jag misstänker att det är kritiken från höger som träffar mest rätt i sin karakteristik: kulturutredningen riggar om systemet, men behåller grundvärderingarna.

Under många år har kultursidornas debatt dominerats av röster från vänster. Men de senaste åren har kraven på förändrad kultursyn kommit från höger.

Först som nyliberala idéer att skrota hela kulturpolitiken och låta marknaden ta över. Sedan som kulturkonservativa förslag att staten ska bestämma bra och dåligt i det nationella kulturarvet (den så kallade kanondebatten), att finkultur måste skiljas från populärkultur och att kulturell svenskhet ska rädda landet undan mångkulturellt kaos.  

Men kulturutredningen har valt att helt ignorera de här framstötarna. Inte ens frågan om sponsring ges någon framskjuten plats. I stället försöker de återupprätta folkbildningens status. Det är väldigt förvånande, eftersom utredningen är tillsatt av Lena Adelsohn Liljeroth som är moderat minister.

Det är lätt att förstå att många borgerliga kulturstormare är besvikna: Den gamla socialdemokratiska symbolen verkar ommöblerad men orubbad. Och i kulturvänstern råder misstänksam förvirring: Det döljer sig säkert en dold agenda bland de 800 täta sidorna, tänker många radikala.

Striden kommer fortsätta, men mest i slutna mötesrum, fram tills propositionen läggs på riksdagens bord i september. En kvalificerad gissning är att den blir en helt annan, med mer borgerlig profil, än utredningen tänkt sig. Kulturpolitik har blivit hot stuff.
 Per Wirtén