Anders Bolling: Apokalypsens gosiga mörker (Bonniers)

Jag läser i dagstidningen att öriken i Söderhavet föreslår total evakuering om havsnivån fortsätter stiga. Den första globala depressionen sveper samtidigt  fram och fäller regering efter regering. Varje morgon nya dystra besked.

Att just nu, mitt i raset, försöka göra rent hus med pessimism och katastroflarm är dumdristigt. För att inte säga ointelligent. Men Anders Bolling, journalist på Dagens nyheter, verkar oberörd. Klart han gör rätt, tänker jag. I mörkt läge tar hans kritik hårdare. Den tänder en irriterande varningslampa.

Han bläddrar i gamla lägg i tidningshusets källare. Upptäckten att pessimismen var lika stark våren 1978 som den är nu, i varje ingress och varje rubrik, är både enkelt avslöjande och underhållande. Vad är det för mekanism i nyhetsfabrikerna som alltid prioriterar dystopier? Frågan är gammal, får aldrig svar men är alltid lika viktig att upprepa. Allt som skrivs får ju konsekvenser.

Men världen blir inte sämre. Den drastiska pessimismen i rubrikerna saknar ofta grund. Ändå upprepas den som självklarhet i nästan all samhällskritik. Varje gång jag gör som Anders Bolling, gräver ner mig i kalla siffror, blir jag lika förvånad. Att andelen fattiga i världen minskar är ett förhållande som börjat gå upp för de flesta. Men hur många vet att krig och väpnade konflikter minskat stort sedan 1990? Till och med Afrika har förlorat status som pålitlig zon för blodiga terrorkrig. Där har freden, trots Sudan och Kongo, nu blivit så utbredd att ingen riktig kan förklara vändningens orsaker. Krig mellan länder, svält och analfabetism har blivit undantagstillstånd och kan snart förvandlas till mest mörka minnen. Om krisen nu inte sveper undan alla framsteg.

Det underliga är att så många blir så in i helvete störda av att världen blir bättre. Jag vet att läsare – både konservativa och socialister – kommer skruva sig av obehag när de pressar sig fram genom Bollings flodvågor av glada nyheter. Den rubbar deras förbestämda världar. Den sänker apokalypsfabriken.  

Grundfelet de gör är en förödande sammanblandning av kritik och pessimism. Hur ska man kunna förändra världen till det bättre om man inte ens vet hur den ser ut?

Föreställningen att mänskligheten backar in i djupare mörker, är ett långsamt verkande gift som försvagar själva idén om reformism. Jag läser Apokalypsens gosiga mörker som ett tecken på politikens triumf, på människans förmåga att styra och planera samhället, nu till och med på global nivå. Av någon anledning är det provocerande.

Synd bara att han inte skrivit en bättre bok, mindre pladdrig med färre lösa ogrundade tyckanden och mer stringens. Efter att häcklat olika dystopiska framstidsscenarior gör han, helt i onödan, samma misstag – men i stället i överdrivet optimistisk anda. Tonläget stiger då till läskigt förnöjsamt lovpris. Han underskattar ojämlikhetens betydelse och påståenden som att striden för demokrati är avklarad i Sverige är intellektuellt haveri. Historiens lyckliga slut ligger trots allt ännu oskrivet och systemkritik är lika relevant som för hundra år sedan.

Jag drabbas mest av en detalj i boken: att vietnameser, indier och andra från så kallade fattiga länder har bättre kunskaper om tillståndet i världen än nordeuropéer. De vet att analfabetismen retirerar, att fler dricker rent vatten, att livslängden ökar. Det gör mig upprymd.
 Per Wirtén