²Walter Isaacson: Einstein (Bonniers förlag)
Översättning: Roland Poirier Martinsson

Albert Einstein är en gåta. När han avled stal obduktionsläkaren hjärnan, sparade den i en kartong för gamla ciderflaskor och skar sedan upp nätta skivor till forskare som hörde av sig. Men inga mikroskopstudier av hjärnbarken gav svar. Gåtan är nämligen inte hans intelligens. Men hans filosofiska helomvändning från revolutionär till reaktionär, från att haft chockerande rätt till att ha irriterande fel. Först kastade han omkull hela världen – ja, hela universum – och sedan surrade han fast sig vid det han förkastat.

I sin biffigt amerikanska biografi uppmärksammar journalisten Walter Isaacson gåtan. Men löser den inte. Jag misstänker att han tillhör den konservativa skara som upprepar Einsteins desperata rop att det måste finnas en sanning, att världen inte kan upplösas i ett enda stort ”vi kan inte veta”. Ropen hörs fortfarande på varje svensk kultursida.

Mycket var underligt i Einsteins liv. Som anonym handläggare vid patentbyrån i Bern revolutionerade han fysiken – och världen. Där upptäckte han att ljus inte bara var vågor utan även partiklar, så kallade kvanta, och han formulerade den speciella relativitetsteorin som fortsätter framkalla svindel. Det var 1905, vår i luften och allt forsade fram på bara tre veckor, som ett mirakel. Livet fortsatte, inget hände men världen var inte den samma. Han fick visserligen löneförhöjning samma sommar, men inte för att han just skrivit formeln e=mc². Först långsamt började andra fysiker förstå vad den besynnerliga mannen i Bern hittat på.

I tio år grubblade han sedan över den allmänna relativitetsteorin som till sist blev en vackert obegriplig ekvation. Samtidigt passade han på att förklara universums arkitektur, ”det krökta rummet”. Plötsligt var han en global ikon. Men då tog allt lika plötsligt slut. 1905-1920. Sedan inget mer.

Han fortsatte räkna ekvationer men utan nya avslöjanden. Han kunde lika gärna låtit bli. Varje ny artikel från Einstein slogs upp i världspressen, ekvationerna hängdes upp i varuhusens skyltfönster, äntligen kom lösningen på universums mysterier, tänkte folkmassorna. Men kollegorna lade hans ”upptäckter” i papperskorgen. Kollegan Niels Bohr skakade på huvudet och muttrade ”Einstein, Einstein”. Var hade geniet tagit vägen?

Einsteins magiska vår i Bern hade öppnat för nya mer radikala slutsatser, för kvantfysikens osäkra värld. Bohr avskaffade naturlagarna och ersatte dom med sannolikhet och slump. Sedan satte Werner Heisenberg allt i gungning när han visade hur skeenden vi iakttar påverkas av att vi observerar dom. Världen var alltså inte längre objektivt sann.

Men Einstein vägrade envist acceptera det han satt i rörelse. Maniskt upprepade han ”Gud kastar inte tärning”. Bohr lär till sist ha fräst tillbaka: ”Jo, universum är ett enda stort casino”. Einsteins beundrare började betrakta honom som en konservativ gammal dinosaurie. En av dem, Wolfgang Pauli, förklarade situationen: ”Einstein bär på den filosofiska fördomen att ett tillstånd som kallas verklighet under alla omständigheter kan definieras objektivt.”

Det är en fördom som fortfarande tumlar omkring i kulturdebatten. Förtvivlade konservativa klamrar sig fast vid ”gud” eller ”naturen”, precis som Einstein gjorde, för att rädda Sanningen från osäkerhetens kallsvett och de fasta orsakssammanhangen från slumpens möjliga värdeupplösning.

Isaacsons berättar pompöst och duktigt, men vågar inte lösa Einsteins gåta. Han accepterar nog inte Heisenbergs osäkerhetsprincip, tänker jag. Den förändrade ju även villkoren för allt berättande, eftersom ett kvantteoretiskt förhållningssätt innebär att det, i någon mening, alltid är en fiktion. Betraktaren kan aldrig gömma sig bakom den betraktade. Just den slutsats Einstein gjorde möjlig den där häpnadsväckande våren i Bern. Och sedan stängde ute för att slippa konsekvenserna.

Einstein har fortfarande fler anhängare än Bohr och Heisenberg. Världen är en  dyster plats.  
 Per Wirtén