Jag ser Mona Sahlin och undrar hur man gör för att finna sin röst. Någon kanske tror jag menar hur hon ska tala tydligare i den politiska offentligheten. Men jag tänker på den mer existentiella. Rösten som ett uttryck för personligheten och individualiteten; för föreställningen vi har att man behöver bli ”sig själv” och att det är först då rösten verkligen bär.

Det är inte enkelt. Många brottas hela livet. Jag blir plågsamt berörd när jag märker hur hennes lugg långsamt sjunker ner över ögonen, som ett räddande filter mot omvärlden. Varför blir jag berörd? För att jag känner igen mig.

Vem minns inte hur Sebastian och Julia Flyte brottades med samma försök att hitta sin röster i Evelyn Waughs roman Brideshead Revisited? De flesta har inte läst men sett den oförglömliga teveserien från 1981, En förlorad värld, där syskonens liv: hela det aristokratiska England, slottet, tjänarstaben, pengarna, maktsymbolerna långsamt gled sönder. De visste att de aldrig kunde hitta sina röster inne i slottets alla rum. Bara i frihet från det. I en annan värld med andra hus. Men hur tar man sig dit?

Slottet är berättelsens tysta huvudperson. Det tunga arvet. Ingen förblir oberörd av dess tyngd. Sebastian går under efter det misslyckade försöket att hitta sin plats som slagfärdig magnet, sedan spriten och flykten till Nordafrika. Julia flyr också men återvänder, försonas med slottet Bridesheads skuggor och kan inte riktigt slita sig loss.

Jag föreställer mig hur Mona Sahlin rör sig i liknande slottshallar, under stränga porträtt av de män som fört arvet vidare: Hjalmar, Per-Albin, Olof, Göran och andra uppfordrande män. Något har ofrånkomligen tagit slut även här. Inte idéarvet – det har ju triumferat – men själva slottsväggarna och rummen som parti och rörelse, som historia och myt. Socialdemokratin har förvandlats till ett parti bland alla andra. Slottet har även här blivit en anakronism som samtidigt måste ärvas och lämnas. Nyligen skrev Jan Eklund (i Dagens nyheter 17/4) att ”Brideshead är väl snarare ett tillstånd”, än en specifik byggnad.

Mona Sahlin är den första socialdemokratiska partiledaren som tvingas finna sin röst utanför det skyddande husets välansade ordning där hon växt upp. Det låter enkelt, Fredrik Reinfeldt har ju gjort en liknande resa. Men arbetarrörelsens hus är av helt annan natur. Det var existentiellt. Det var som Brideshead. Det var en plats där man blev människa och fick sin röst till skänks. Mona Sahlins försök, hennes strid att erövra en stark oberoende personlighet, är en pionjärs. Hur gör man? Var finns manualen? Många kan stjälpa, men ingen kan hjälpa henne. Hon är lika ensam som Sebastian Flyte.
 Per Wirtén