Är nätaktivisterna revolutionära svärmare? Jag ställde frågan (Expressen 22/4) och måste vidrört känsliga zoner. Den utlöste spännande bloggreaktioner.

Svärmeriets språk är romantiskt upphetsat, innerligt och hemlighetsfullt. Ett i grunden helt eget och avskilt språk. Jag spårar det även i svaren. Isobel Hadley-Kamptz skriver hur hon brottas med sin inre frikyrkliga Carolareflex: att missionera. Men problemet är väl snarare att svärmare ser sig som invigda i en upplyst krets som delar Sanningen.

Jonas Andersson och andra försöker förklara nätpolitik som något radikalt nytt, revolutionens form. Hastigheten, den snabba dialogen och do-it-yourselffilosofin är omtumlande. Men annars blir jag inte övertygad. Jag känner igen det mesta, tidigare formulerat med trögare ord i gamla folkrörelser. De pekar på hur framgångsrik nätaktivism öppnat Europaparlamentet, bidragit till eurooffentligheten, men glömmer att fackföreningsrörelsen och andra gamlingar varje dag gör samma sak, men med andra medel. Att justera telekombeslutet var inte så himla unikt eller heroiskt.

Svärmeri utmärks av trånga perspektiv. Jag delar verkligen samma oro för att demokratiska offentligheter (nu på nätet), kulturella allmänningar och personlig integritet krymper. Men jag ser mer kontinuitet än revolution. Egentligen mer försvar av gamla frihetsvärderingar än det fullständigt nya genombrottet nätpolitiken drömmer om. Politiskt är det akut viktigare att se likheter och ömsesidighet i stället för konflikt mellan gammelmedia och nya digitala offentligheter.

Jag delar också Karl Palmås och andras uppfattning att vi befinner oss i ett mäktigt epokskifte, lika stort och säkert lika långsamt som 1700-talets. Men ”datorernas logik” är bara en aspekt. Globalisering och biovetenskap är andra, möjligen större. Individens upplösning, som Hadley Kamptz spanar in, har jag också beskrivit – men i äldsta pappersboken. Nätet är magnifikt, men inte allt.

Jag har tre frågor ur ren nyfikenhet och utan egna svar.

Varför domineras nätsvärmeriet av liberaler?

Har nätoffentligheten en annan relation till den representativa demokratin än vad äldre offentligheter haft?

Hur ser relationen ut mellan den uppenbara känslan av inre krets – svärmeriet – bland nätpolitikens intellektuella och nätets historiska öppning för massans genombrott, radikaldemokratisk populism och ett globalt mänskligt myller av röster?

Nej, jag är inte så invigd i nätpolitikens hemligheter. Men hög tid att de som är börjar samtala med andra än sig själva.
 Per Wirtén

Läs inlägg på bland annat Isobels verkstad (24/4, 26/4), Karl Palmås blogg (22/4), Christopher Kullenbergs blogg (27/4), blay.se (27/4) och Jonas Andersson på Newsmill (27/4).