Jag läser förundersökningen mot Anna Carolina Odell, med tilltalsnamn Anna. Men för varje vittnesmål stiger min förvåning. Vad är det här egentligen för slags åtal?

Klockan 19.00 den 21 januari stannade en civil polisbil utanför psykakuten på Sankt Görans sjukhus. I baksätet sitter, eller halvligger, en polis på Anna Odell. Hon har handbojor, men sliter för att komma loss.

Åtta personer bär och släpar in henne i rum 7 där hon spänns fast i bälte. Det tar mellan två och tre minuter. Hon gör hela tiden motstånd. Skrivs sedan in som ”Okänd kvinna”.

Fem dagar senare gjorde sjukhuset polisanmälan. De påstod att Anna Odell misshandlat personalen på psykakuten. På bara några dagar blev hon landets mest kända konstelev. Från sjukhuset kom uppgifter att Odell sparkat, spottat och försökt bita vårdarna. De som tog hand om henne den där kvällen påstods ha drabbats av något slags psykiskt lidande när de fått veta sanningen. Nyhetsreportrar och programledare tog utan vidare uppgifterna som sanna. Anna Odell blev den jagade.

Men förundersökningen berättar en något annorlunda historia.

Personalen på akuten svarade ungefär samma sak under förhören. ”Okänd kvinna” gjorde motstånd, krängde och sparkade. Men ingen blev träffad. De ansåg inte ens att sparkarna var riktade mot dem. Hon spottade, men i golvet och aldrig mot personalen. En vårdare ropade ”se upp hon kan bita”, men ingen såg någonsin att hon försökte. Alla berättar att de efteråt blev förbannade över att blivit lurade. Men ingen säger sig ha ”mått dåligt”. Fram träder bilden av en kvinna som medvetet undvek att skada andra.

Samma dag som elevutställningen öppnade på Konstfack förklarade åklagarna påpassligt att Odell nu åtalas. Inte för misshandel, någon sådan har aldrig inträffat, men för våldsamt motstånd – hon har ju sparkats. Har hon? I förhöret svarade Anna Odell att nej, aldrig. Jag läser polisernas berättelse från Västerbron en gång till och åker sedan till Konstfack för att se hennes film. Själva bevismaterialet.

Skulle man åtalat om hon varit från Uppdrag granskning eller Kaliber, funderar jag på väg mot skolan. Nu är hon den svaga länken – kvinnlig konstelev med låg trovärdighet – i en kedja av återkommande uppnosiga försök att granska institutioner och makthavare med okonventionella medel. Perfekt mål för symbolpolitiskt åtal.

15 minuter film. Bilderna är skarpa och upplysande. Jag ser inte en enda spark, men en kvinna som stretar mot och inte vill in i polisbilen. Är det här verkligen så allvarligt exempel på våldsamt motstånd att det måste åtalas?

På psykakuten fanns däremot ingen kamera. Men jag slås av en liten detalj i förhören: en polisman berättar hur han efteråt bedrövad betraktat spåren hennes smutsiga strumpbyxor lämnat på golvet när hon dragits in i Rum 7. Släpande fötter ger sällan hårda sparkar.  

I förundersökningen ingår Odells projektbeskrivning där hon ställer en fråga: ”Kommer den spelade psykosen att innebära att polis och vårdpersonal blir ofrivilliga bärare av offerrollen och blir det då relevant att placera mig i kontexten av att vara den ’onda’?” De flesta hade nog gissat nej. Det var fel. Samhället höll inte provet.

Diskussionerna om hon gjort rätt eller fel, om resultatet var värt moraliskt tvetydigt wallrafferi var svåra. Åtalet kastar nytt ljus över frågorna. Odell har inte avslöjat några missförhållanden i psykvården. Den verkar fungerat som den bör: handlingskraftig och hänsynsfull. Men uppenbarligen har hon ändå retat en värld som inte ens tål några försök. Varför slår staten annars tillbaka med ett så uppenbart orimligt åtal?
 Per Wirtén