Peter Kadhammar: Fru Anna och generalen (Bonniers).

I augusti 1980 blev Anna Walentynowicz uppsagd från Leninvarvet i Gdansk för en struntsak. Alla visste vem hon var: kort och envis, förr en socialistisk mönsterarbetare, sedan indragen i oppositionen. Hela varvet gick i strejk. Lech Walesa, besvärlig pratmakare, bröt sig in och höll tal. På bara några månader hade den fria fackföreningen Solidaritet tio miljoner medlemmar.

Tusentals journalister åkte till Gdansk. Bland dem fanns en ung svensk, Peter Kadhammar, som blev lika förbluffad och gripen som andra. Han fyllde sina anteckningsblock. Han befann sig där Europas mest ärorika revolution rullade igång, den som så småningom innebar att Berlinmuren föll, kommunismens kollapsade och Sovjetunionen försvann.

Sedan har Kadhammar åkt tillbaka. Sökt upp de som befann sig i händelsernas centrum. Anna sitter i sin lilla lägenhet omgiven av Kristusbilder. Var det hennes snudd på rättshaveristiska principfasthet som satte allt i rullning? Eller kanske den sympatiska varvschefens tillfälliga ouppmärksamhet? Kadhammar undrar vem som gör världshistoria. Små handlingar av små människor sätter hela skred i rörelse. Ingen inblandad kan ens ana konsekvenserna. Historia skapas långt efter att den hänt.

Peter Kadhammars korta lakoniska stil, alltid observant på det till synes obetydliga, passar perfekt för polsk politik.

Kommunismen i Östeuropa var outgrundlig. I synnerhet den polska. 1981 införde general Wojciech Jaruzelski krigstillstånd för att få slut på strejkerna. Han bar mörka solglasögon och påminde om Pinochet. När Bresjnev ringde från Moskva svarade Jaruzelski ”God dag, djupt vördade, käre Leonid Iljitj”. Det finns på band. Allt var som en farlig operettintrig.

Jaruzelski berättar sin historia för Kadhammar och det outgrundliga blir då antingen helt obegripligt eller äntligen uppenbart. Jag vet inte vilket. Han föddes på ett gods i mäktig adelsfamilj, drömde att slåss i spanska inbördeskriget på Francos sida, hatade Moskva, blev arresterad under kriget, skickad till Gulag, rymde, anslöt sig till en polsk enhet i Stalins armé, befriade inte Polen som det står i historieböckerna men förlängde ockupationen, nu som kommunist, lojal länk i maskineriet och från 1981 det yttersta försvaret för  det ryska imperiet. Nu sitter han bakom ett skrivbord och sorterar sina papper. Hur ska man kunna förstå?

Förutsättningarna är idealiska. Peter Kadhammar skriver omgiven av de mest gåtfulla berättelser. Men jag får intrycket att han ändå inte vågar lita på dem. Han placerar sig själv, med triviala håglöst distanserande kommentarer, som ett tjockt filter. Han verkar inte heller lita på oss som ska läsa. Tror han jag är ett barn, tänker jag flera gånger. Tänk vilken bok det kunnat bli om han trängt djupare ner, berättat den politiska historien i detalj, följt åren efter revolutionen, skapat en större mer komplicerad episk berättelse. Han har ju utgångsmaterialet, blicken, språket. Litar han inte ens på sin egen förmåga?
 Per Wirtén