Utan en fri offentlighet blir det ingen demokrati. Bara allmän rösträtt räcker inte. Över 300 miljoner européer hade nyligen möjlighet att välja ett övernationellt parlament. Alldeles för få utnyttjade sin demokratiska rätt. Det kan förklaras med att parlametet fortfarande inte är politikens centrum i EU. Men också med att den europeiska offentligheten är svag. Man kan tänka att de båda bristerna hänger samman.

Den europeiska offentligheten hindras inte bara av gamla nationella strukturer. Svårigheten ligger även i Unionens ambition att ge alla språk samma värde. Europasamarbetets själva poäng blir en broms. Parlamentet och andra politiska institutioner i Bryssel är stora översättningsmaskiner. Alla lagförslag och beslut översätts till medlemsländernas språk. Unionen är ett berg av olika ord för samma sak. Översättning är EU:s hjärta.

Alla medlemsländer har olika politiska erfarenheter. Institutioner och maktrelationer grundas i egna historiska sammanhang. Inget land är ett annat likt i EU. Att överbrygga alla dessa olikheter, alla dessa politiska språk, är ett översättningsuppdrag utan slut. Varje direktiv är resultat av tusentals sådana översättningar av begrepp och sammanhang. I varje detalj gömmer sig lika många möjliga missförstånd som unionen har medlemsländer.

I en artikel i den franska tidskriften Esprit skriver Marc Clément om EU som ett enda stort översättningsprojekt. Han använder striderna om utstationeringsdirektivet och EG-domstolens utslag i Laval-fallet som utgångspunkt. Hur översätter man ”arbetsmarknadens parter” så att en fransman eller grek förstår den fundamentala betydelse dessa två ord har för skandinaviskt samhällsliv?

Översättning är inte bara att kunna läsa varandras texter. Det är också att lära sig förstå. Både små ord och stora sammanhang.

Allt skulle vara enklare om kontinenten talade samma språk. Men det skulle innebära ett centralstyrt imperium. En sådan likriktning strider mot Europatanken – mot drömmen om en demokratisk mångfald, om en kosmopolitik. En federal demokrati utgår ju från olikhet som värde och decentralisering som princip.

Clément slutsats är därför att om vi ska kunna förvandla Unionen till ett fungerande välfärdsprojekt – och till en levande demokrati – är vi tvungna lära oss brottas med ändlösa översättningsproblem. Vårt öde är översättningens. För att lyckas måste den europeiska offentligheten bli ett rum för denna översättningsprocess i ordets djupare filosofiska betydelse, nämligen att lära sig lyssna och förstå alla dessa politiska språk, som inte bara är språk utan mäktiga dyningar av politisk historia; minne och erfarenhet.

Samhällseliterna talar samma språk med varandra. Så har det varit i hundratals år. Dödligt imponerad har jag hört svenska diplomater obehindrat växla mellan minst tre språk i samma sammanhang. För alla oss andra är översättningar det enda verktyget. Översättningsmaskineriet är tungrott, till och med löjeväckande, men det är demokratins och den öppna offentlighetens moderna symbol. Inte bara i Europa, utan även i global politik.

Jag hittade Cléments artikel i ett sådant översättningsprojekt. Nämligen Eurozine, en webbsida och ett nätverk för ett fyrtiotal europeiska kulturtidskrifter – från Sverige deltar bland andra Arena och Ord & Bild. Där kan den som vill bekanta sig med bulgarisk eller slovensk idédebatt. Att webbsidan, med sin smala inriktning, har 200 000 unika besökare varje månad avslöjar den längtan som faktiskt finns efter europeiska offentliga samtal, efter översättning och efter förståelse.

Kommissionen har äntligen sjösatt ett liknande projekt – Presseurop – där artiklar från hundratals europeiska dagstidningar ska översättas. Finns det någon annan väg? Hur ska vi annars kunna begripa hur utstationeringsdirektivet, migrationspolitik och integritetsfrågor uppfattas i Bulgarien och Portugal? Eller vad det innebär att vara vänster respektive höger i olika delar av Europa.

Stora samlande arenor är avlägsna. Som en nyhetskanal på teve, ett europeiskt CNN, en gemensam dagstidning eller en debattsite på nätet. Om de någonsin blir verkliga kommer även de vila på översättningar – på olika editioner, versioner och varianter.  

Översättningen har varit en underskattad princip i samarbetet. De politiska och byråkratiska eliterna kunde ju alltid kommunicera ganska obehindrat. Men genom att medborgarna brutit sig in i unionens göranden genom både protester och starka opinionsvågor i enskilda frågor har översättningarna blivit symbol för en mer demokratisk ordning.

Översättarna är framtidens demokrati-ingenjörer. Den som längtar efter en samlad europeisk samhällsdebatt placerad centralt på en arena dit alla hittar, där alla pratar samma språk och har samma referensramar har missförstått Europaprojektet. Den här demokratin måste fungera på ett annat sätt. Mer utspritt och mer fragmenterat. Att unionens huvudstad Bryssel är en liten stad i ett politiskt perifert land med svag central statsmakt och där befolkningen talar minst tre språk är symptomatiskt. Det är faktiskt en ganska bra bild av europeisk offentlighet; både av svårigheten att få till den och det storartade i ansatsen.