Anna Odell är åtalad på tre punkter. En av dom oroar mig. Den kallas oredligt förfarande.

Jag hittar den lilla paragrafen i ett kapitel i brottsbalken om bedrägerier och ohederlig business. När den åttonde paragrafen om oredligt förfarande skrevs kan väl ingen tänkt på en wallraffande konststudent som iscensatte sin egen psykos. Men nu har den huvudrollen i frågan vad en konstnär eller journalist egentligen får göra.

Så här läser jag: ”Den som [ … ] förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtande och därmed skadar den vilseledde [ … ] dömes för oredligt förfarande”.

Mina frågor handlar inte om Anna Odell gjorde etiskt rätt eller fel. Den frågan har diskuterats hela våren. Min oro gäller vad som händer i domstolen.

Vilka konsekvenser får en fällande dom för wallraffandet som metod? Kärnan i att wallraffa är ju alltid ett vilseledande. Kan det innebära att vissa typer av journalistiska undersökningar i praktiken förbjuds i Sverige? Anna Odell är visserligen inte journalist, men har arbetat med samma syfte: att publicera sig, att berätta, att offentliggöra.

Jag börjar fråga. Och får osäkra reaktioner. Justitiekansler Göran Lambertz svarar som de flesta: ”Din fråga är väldigt intressant”. Jag inser att JK inte får säga så mycket mer, men anar att han faktiskt är osäker. En fällande dom kommer helt säkert överklagas, eftersom den är principiellt viktig, vandra upp i rättssystemet och få prejudicerande verkan.

Min gnagande oro orsakas av ett amerikanskt rättsfall från 1990-talet. Två reportrar från ABC hade tagit anställning på en stor livsmedelskedja – Red Lion – i North Carolina och smygfilmat hur man märkte om kött och tvättade det i kemikalier för att få det se färskt ut. De dömdes för en motsvarighet till oredligt förfarande till skadestånd på flera miljoner dollar. Det gick en chockvåg genom amerikansk journalistik. Domen hade i ett slag gjort wallrafferi omöjligt. I högre instans sänktes den till symboliska två dollar, men domstolen var inte enig. Tryckfriheten vann med en hårsmån.

Anna Odells försvarsadvokat Claes Borgström verkar osäker på vad oredligt förfarande egentligen innebär. Det är en ”ovanlig paragraf,” skrockar han försiktigt. Men är övertygad att en fällande dom kan ge just de konsekvenser jag oroar mig för: ”Men det förutsätter att den som utsatts kan visa på ekonomisk skada”. Pressombudsmannen Yrsa Stenius misstänker samma sak: ”Om Odell fälls tvingas journalister i framtiden tänka efter ytterst noga. Det tror jag är bra, eftersom wallrafferi är en tvivelaktig metod som ställer en rad kinkiga frågor”.

I debatten om Odells verk Okänd kvinna har det ansetts sakna motsvarighet och tänja gränser ingen tidigare vågat. Det har fungerat som illustration av en föreställd normupplösning. Ett tecken på djupare kulturskymning. Jag googlar och får överraskande träffar. Anna Odell är inte alls ensam. Andra har gjort samma sak före henne.

Redan 1887 spelade reportern Nellie Bly djupt deprimerad och lyckades bli intagen tio dagar på mentalsjukhus i New York. Hennes rapport i Joseph Pulitzers tidning New York World ledde till både upprörd debatt och faktiska förbättringar. 1998 upprepade en journalist på City Limit i samma stad hennes experiment. Och i vintras kom boken Voluntary Madness på stort förlag i USA där Norah Vincent berättar hur hon spelat självmordsbenägen och tagits in på tre kliniker, tio dagar på varje, för att berätta om livet på ”the loony bin”. Vincent har i likhet med Anna Odell egen erfarenhet av psykisk sjukdom och under arbetet – intagen på den tredje kliniken – gled hon själv in i verklig depression. Skillnaden mellan roll och realitet löste upp sig.

Ingen av de tre har så vitt jag vet åtalats. City Limits reporter fick en sedvanlig amerikansk faktura på vårdkostnaden. I motsats till S:t Görans psykmottagning svalde de amerikanska läkarna förtreten. De blev säkert arga, men gick inte till domstol. Offentlig debatt värdesattes.

Skillnaden med de amerikanska exemplen är att Anna Odell inte avslöjade missförhållanden. Hennes verk berättade något annat, med små bokstäver, om en erfarenhet och en miljö. Det bör ha samma värde för offentligheten. Under visningarna var stämningen förtätad. Att Anna Odells handling upplevdes provocerande är inte svårt att förstå. Men att det färdiga konstverket betraktats som konfrontationsestetik (Lars Gustafsson i Expressen 2/6) eller inte som konst alls (Roland Poirier Martisnsson 19/5) är obegripligt. Har de ens sett det?

Jag måste få veta mer vad oredligt förfarande egentligen innebär. På biblioteket finns de så kallade Brottsmålskommentarerna om lagens alla paragrafer. Borgström har rätt. Det här är udda. ”Ifrågakommer sällan,” skriver de. Jag fnissar när jag läser att den från början, 1942, var tänkt när man blev lurad ”att köpa begravningskrans åt någon som inte är avliden” eller ”att kasta sin klocka i sjön”. Nu är allvaret större.

Petter Asp är professor i straffrätt. Han gör mig lite lugnare när han säger att lagparagrafen förutsätter att man iscensatt ett skeende och därmed lurat den drabbade till handlingar som sedan vållat skada. Det räcker alltså inte att bara iakta, som man normalt gör när man wallraffar, man måste själv skapa situationer. På exakt samma sätt förklarar både Lars-Göran Svensson på Uppdrag granskning och Sanna Klinghoffer på Kaliber varför de inte känner sig oroliga över åtalet.

Men nästa dag börjar jag undra igen. Var det inte just en iscensättning Uppdrag granskning gjorde under valstugereportaget? De provocerade medvetet fram svar, men i just det fallet utan att partierna led ekonomisk skada – bara politisk. Och de amerikanska reportrarna i köttdisken fälldes ju för att de lurat företaget att anställa dem med hjälp av falska uppgifter. Ett solklart ”vilseledande [som] förmår någon till handling”. När två reportrar från Dagens nyheter 24 maj lurade läkare skriva ut antibiotika i strid mot gällande regler var det utan minsta tvivel oredligt förfarande. Jag börjar inse att ingen egentligen vet vad en fällande dom kan få för konsekvenser. Då blir jag orolig på allvar.

Helt solklart handlar det här om yttrande- och tryckfrihet. Allas osäkerhet tyder på att den obskyra åttonde paragrafen nu ställer viktiga värden på spel. Odells installation kan bli större än hon själv någonsin trodde. Det här är åtalet som aldrig borde väckts.

Thomas Bull är professor i juridik och grundlagsexpert. Alla säger jag måste prata med honom. Han läser den korta paragrafen och drar snabbt slutsatsen att f&aum
l;llande dom kan få konsekvenser. ”Journalister kommer bli mer restriktiva. Vem vill bli brottsling?” En utväg kan vara att försöka lyfta målet till en grundlagsfråga om yttrandefrihet, som då hamnar hos Justitiekanslern:

– Jag utesluter inte att det kan gå, men det är mycket osäkert, och om JK får det här fallet läggs det förmodligen ner. Jag tycker för övrigt det verkar vara ett konstigt åtal. Men även i vanlig domstol kan man döma med hänvisning till grundlagen och Europakonventionen. Så gjorde man när Åke Green friades. Om man gör det öppnas också möjligheten att fälla henne men utan skadestånd och andra påföljder. Det är ett sätt att se på sådana här fall som blivit vanligare

Jag får inga klara svar. Oron är kvar. Den 24 augusti börjar rättegången. Yttrandefrihetens vänner borde vara där.  
 Per Wirtén