Horace Engdahl. Ärren efter drömmen (Bonniers)

Horace Engdahl blev invald i akademin hösten 1997. De flesta texterna i Ärret efter drömmen skrevs åren innan. Då var han fortfarande en man på väg mot stol sjutton. Ännu inte känd som bara ”Horace”. De publicerades i Dagens nyheter och andra mer spridda sammanhang. Spåren efter vandringen är förbryllande. Man kan följa dem genom essäerna. De glimtar till som regelbundna spårljus.

Som vanligt utforskade han 1800-talets ofta bortglömda romantiker som magasinerats i Europas bibliotek. Där längst inne fanns de författargestalter han letade efter; de som dragit sig undan, valt att skriva bortvända och ”placerat sig utanför det materiella, politiska, känslomässiga utbytet.” Han kallade dem kulturens terrorister; de levde fattiga och glömdes bort efter sin död.

Artiklarna efterlämnar ett estetiskt och politiskt program runt utanförskapet. Ett som gör vägen till kulturens mest upplysta stolar motsägelsefull. Horace Engdahl nöjer sig nämligen inte med att idealisera marginalisering som förutsättning för konsten. Nej, den omfattar även hans eget skrivande; kritikernas och de intellektuellas. Bara från en position i utkantslandet kan sanningen formuleras för att sedan infiltrera de larmande marknadsplatserma. Exklusivitet är konstens sanna rum.

Kritikens garanti är att man kan leva på luft, utan behov att vara omtyckt, skrev han fem år innan han valdes in i det kulturella samförståndets innersta. I en annan artikel påpekade han att den sanningssökande konstnären aldrig får närma sig kulturens garn. Konst och kultur är oförenliga fenomen. En kategorisk ståndpunkt. Sedan blev han sekreterare för kulturadministrationens mest prestigefyllda institution.

Horace texter följer ett spår. Hans karriär ett motsatt. De gamla artiklarna kan nu läsas som ärren efter en dröm om detta radikala utanförskap. Det var en sträng dröm han hade. Man måste vara demonisk. Inte kylig. Bättre att bli sekreterare. Efter romantiken kom realismen.

Jag känner mig främmande för Horace Engdahls värderingar och smak, men han är verkligen enastående att läsa. Kolla de sinnrika slutsatserna om Stig Larsson, den genialt enkla texten om skulptur som dans eller de något fasansfulla om grafomanerna. Hans motsägelser, de båda spåren, är magnetiska att följa.

Horace Engdahl envisas fortfarande med föreställningen att han skriver från periferin. Nu genom sin populära idé att finkultur blivit subkultur när den intellektuella publiken skingrats i bloggosfärernas epok. Akademin förvandlas då till subversiv motståndsgrupp. Det är ett rörande ohållbart försök att hålla kvar den egna drömmen. Min hypotes är den motsatta: att med växande ojämlikhet i samhället stärks den klassiska konstens position. Horace skriver inte från marginalen, men mitt i samtiden huvudfåra.
 Per Wirtén