Kjell Östberg: I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969.
Kjell Östberg: När vinden vände. Olof Palme 1969-1986.
(Leopard)

När Olof Palme mördades förlorade socialdemokratin sin själ – Skotten på Sveavägen öppnade för systemskiftet – Efter Palme följde den stora förvirringen. Alla dessa föreställningar att mordet utlöste ett epokskifte har upprepats, upprepats och upprepats igen. De har fungerat som politisk dimbildning; inte som en längtan efter skarpare politik, som mytvävarna hävdat i sina nostalgiska utflykter, utan som en längtan bort från den egentliga politiken.

Det märkliga är att så förenklade bilder av Olof Palme fått stå oemotsagda. Av någon anledning har minnet tickat som en bomb ingen vågat desarmera för att kunna infoga honom i en mer nykter och kylig politisk samtidshistoria.

Länge fanns bara en egentlig biografi, Björn Elmbrants från 1989. Men nu har en riktigt osentimental feting äntligen tagit mark. Två volymer. 800 sidor. När jag lyfter dem är de tunga, tyngre än böcker brukar vara, som att de bär på hela packningen av drömmar, myter och minnen som samlats. Kjell Östberg är historiker och han skriver tort, ibland tråkigt, hela tiden övertygande. Äntligen skingras dimman, tänker jag.

Palme befinner sig hela tiden i centrum av Östbergs berättelse, men är ändå märkligt blank. Jag får inte veta hur samtalen lät när nya idéer fick form och släpps inte in i hans inre rum. Östberg håller strikt distans. Det irriterar mig. Men efter hand förstår jag att valet med koncentration på den praktiska politiken – striderna, reformerna, segrarna, nederlagen – är enda sättet att komma runt molnet av mytbildning. Det som tidigare verkat svävande slår nu ner hårt i betonggolvet. Det uppstår sprickor. Äntligen kan man börja förstå.

En av Östbergs långa trådar genom decennierna är frågan om Palme verkligen var den idépolitiker han anses ha varit. 1984 funderade Tage Erlander i ett samtal: ”Jag hade hoppats att han skulle bli en ideologisk förnyare av partiet … Sen blev det kanske inte som jag hoppats … Det dröjde inte länge förrän han hade händerna fulla med samma saker som vi sysslade med, det vill säga praktiskt politik.” Själv talade Palme om sin kärlek till själva politiken; att förhandla, kompromissa, fatta beslut och vinna val – the joy of politics, sade han. De nästan bevingade orden ”Politik är att vilja” avspeglar samma praktiska inställning.

Men samtidigt den starka, värderingsmättade retoriken. Talen. Utspelen. Replikerna. För att inte tala om hans första år som statsminister 1970-76 då landet fick nya reformer i en takt som saknar motstycke: jämställdhetspolitiken, daghemmen, arbetslivets demokratisering, de första miljöpolitiska stegen. Många dessutom framförhandlade i jämviktsriksdagen då blocken vägde lika.

I en vidlyftig intervju i Frihet 1971 spekulerade han om språnget in i socialismen: ”Men, om kapitalismen klappar ihop, vad gör vi då? Ja, det får vi ha en intern diskussion om.” Men bara några månader senare var han och Assar Lindbeck eniga i Dagens nyheter att marknadsekonomin måste försvaras och företagens vinster höjas. Var han en politisk kameleont? Nej, svarar Östberg, men han spelade jazz: improviserade, följde andra men återvände alltid till grundtemat. Ibland verkar han som fångad av sin egen formuleringskonst, av radikalismens vackra ord, de vi alla kan förhäxas av, tänker jag. Med förslaget om löntagarfonder blev frågan om socialismen plötsligt ställd, inte som språk men faktisk reform. Vi vet hur det gick. I den praktiska politiken var Palmes val enkelt. Han stod närmare Lindbäck än studentsocialismen.

Östberg påpekar att Olof Palmes världsbild skapades på 1950-talet. Inte alls i det långhåriga 1960-talet. Han förblev kompromisslös antikommunist. I varje strid anade han deras intriger: gruvarbetarstrejken 1969, almbråken 1971 och det mäktiga dalauppropet strax före mordet 1986.

Utifrån sin demokratiska övertygelse kritiserade han både kapitalismens rovdrift och kommunismens barbari. Han sköt åt två håll samtidigt. Det gjorde honom avskydd. Fortfarande har många – även socialdemokrater – svårt att svälja tvåfrontsstriden. Man vill helst välja en sida, en kritik, men inte den andra. Det är den dubbla blicken som är det viktiga arvet, i varje fall när jag tänker på honom. Men det är inte enkelt. Palme stupade först i IB-affären (kommunismen) och sedan i löntagarfonderna (kapitalismen).

Jag minns mest nederlagen. Olof Palme blev aldrig min förebild. På 1960-talet och fram till valnederlaget 1976 var jag för ung. Sedan blev han en annan. Något fundamental förändrades åren runt 1982 när socialdemokratin återkom i regeringsställning. Den internationella svängningen från keynesianism och reformpolitik till nyliberlism och ständiga budgetbesparingar började då påverka även Sverige.

Palmes stora tillgång var förmågan att kooptera rörelser i tiden, att införliva dem i reformambitionerna, i den socialdemokratiska kartan, ta dem på allvar och visa respekt. Men i två ödesdigra fall misslyckades han. Först den gröna vågen av decentralism och tillväxtkritik, då han i stället förstärkte bilden av socialdemokratin som betongparti.

Han lyckades ännu sämre knäcka den nyliberala nöten. Socialdemokratin införlivade viktiga delar genom krisprogram och devalveringar under 1980-talet. Den koopterades med kraft, även av Palme. Men den här gången visste han inte hur förändringarna skulle formuleras så de fungerade i den större berättelsen om reformer, framsteg och demokratisering – som han tidigare lyckats göra med feminismen, antikolonialismen och radikaliseringen av facket. Han försökte och försökte. Men det fungerade inte längre. Han slets ner. Den sista hösten raglade han fram. Andra statsråd började oroa sig. Skulle han stupa?

Efter 1982 framstod det varje dag i varje tevedebatt som att socialdemokratin envist som Ior och hattigt som Nasse backade in i framtiden. Det blev ett nejsägarparti, som ändå till sist och alltid motvilligt accepterade nya tillbakarullningar. Först den ekonomiska politiken, sedan avregleringarna – som kom efter Palmes död, men diskuterades redan innan – och hela tiden motviljan mot önskemål om ökad valfrihet. Partiet förlorade till sist även striden om sitt gamla honnörsord: frihet.

Förvandlingen från känslan att ha stormat upp i ljuset till den att backa ner i mörkret är också ett arv från Olof Palmes epok. Redan 1982 formulerade SSU:s dåvarande ordförande Jan Nygren stämningen: ”En allmän känsla, åtminstone från min horisont, av något slags förvirring: att inte riktigt veta vad som händer och varför.” Palme blev förstås förbannad och fräste ilsket.
Men Nygrens ord stod sig som lägesbeskrivning i minst 20 år.

Med krispolitiken 1982 grundlades ett destruktivt politiskt mönster som ingen socialdemokratisk partiledare lyckats bryta. Det som hände var att socialdemokratins berättelse om framtiden upphörde. Mona Sahlin är den första med reell möjlighet att formulera en ny; att återta rösten och orden.
 Per Wirtén