Aris Fioretos: Den siste greken (Norstedts)

Jag är inte helt säker på vem den siste greken egentligen är. Jag gissar på Jannis eller Kostas. Eller är det kanske Aris? Jannis Georgiadis utstrålar hur som helst muskulöst lugn, har snedgångna skor och skarp sidbena. Med andra ord ”en fin grek”. Men en som misslyckas med nästan alla goda ambitioner. Om det nu är Jannis som är den sista greken lyckas han i varje fall med en sak: att förlösa en romanförfattare. Det räcker för att förlåta en hel del.

Aris Fioretis har slutat krångla till det för sig. I sin tredje roman har han släppt alla duktighetskrav och bara gett sig hän en stor halvgrekisk berättelse som älskvärt brottas med egna grekstereotyper. Naturligtvis är den därför både en hjältesaga och en tragedi. För denne Jannis, denne Jannis. Han är sannerligen en katastrof. Han orsakar mordet på sin pappa, spelar bort stallet i poker, blyförgiftar sin farmor, ser sitt barn dö och döljer ett oerhört övergrepp mitt i sitt äktenskap. Men vem kan låta bli att älska honom?

Jag tittar på omslagsfotot. Och jag önskar att det är autentiskt. För där står ju Jannis med krocketklubba i skånsk sommarträdgård och precis så måste han sett ut, med sidbena och uppkavlade ärmar – men blank som en marmorstaty.

Jannis är sista generationen i en grekisk släktkrönika. Precis som i Jeffrey Eugenides mer konventionella Middlesex sätts berättelsen i rörelse med den etniska rensningen av Smyrna 1922. Eden bränns. I Eugenides går den grekiska förskingringens resa till Detroit. Hos Fioretos på cykel till en by i de makedonska bergen och långt senare till Skåne. Att leva blir att behärska avskedets disciplin, att oupphörligen förlora allt men ändå orka vidare, tänker Jannis för sig själv.

Berättelsen berättas med den modernistiska litteraturens en gång raffinerade men nu ganska slitna trick att dölja författaren. Det är med andra ord inte Aris Fioretos som skriver. Han bara sammanställer Kostas alla fragment, skrivna med särpräglat idiom. Som om författaren vill skriva höglitterärt men inte behärskar språkets smidighet. Prosodin kan lurifaxa, som Jannis påpekar. Genomförandet är konsekvent så jag baxnar och ger lite av samma distanseringseffekt som brukar prägla P-O Enquists romaner. Ja, jag tänker mycket på just Enquist när jag läser Fioretos. De kommer från en periferi och rör sig in i en annan. Döljer fiktionen i dokumentärt och det faktiska i fantasi.

Stilen är cool. Berättelsen ett upphettat myller. Att författa blir att behärska passionernas disciplin. Jag brottas med distanseringen när jag läser. Är det verkligen bra? Men när jag efteråt sneglar i mina anteckningar återvänder hela romanen som en lavin. Alla underliga gestalter. Alla märkliga sidoskeenden. Den stora politiken. Europa. Smärtan som måste kontrolleras. Jag har blivit djupt berörd utan att märka det. Den siste greken glider ner som en läcker mörkt lackerad pastill.
 Per Wirtén