Sverker Sörlin: Den blinde skaparen (Weyler)
Fredrik Sjöberg: Russinkungen (Nya doxa)

Charles Darwin var inget geni. Han var en maratonlöpare. Långsamt samlade han det berg av enkla iaktagelser som 1859 blev Om arternas uppkomst. Då hade den första manusversionen legat och mognat i hans garderob i femton år. Hans stora egenskap var att han kunde se. De flesta ser vad andra redan berättat att de ska se, men Darwin såg nya berättelser.

Sverker Sörlins Den blinde skaparen är inte trovärdig som biografi om Darwin. Den är för mysig och idealiserande. Men den gör något annat, som kanske är mer intressant: den berättar om en forskningsmiljö, maratonloppets villkor. Hemmet och trädgården var laboratoriet, familjen och tjänstefolket stod redo som forskningsassistenter. Darwin samlade, noterade och skrev. I källaren låg hasselnötter och guppade i saltvatten. Hur länge kunde de flyta? I trädgården spillde han vetemjöl på humlor, sedan fick barnen springa efter dem för att se var de flög, varje rörelse noterades i rätt kolumn. I köket stod butlern och kokade kadaver tills skeletten lyste benvita.

Darwins universitetsstudier var förströdda. Han stod utanför alla forskningsinstitutioner och levde i sin egen värld; men samtidigt uppkopplad till ett enormt nätverk av forskare. Det är en mycket märklig bild som framträder i Sörlins bok. Darwin promenerar ensam i trädgården, leker med sina barn, noterar och hela världen cirkulerar runt honom. I någon mening var han en amatör. Kanske var det just därför han kunde se det andra ännu inte vågade se.

Var går egentligen gränsen mellan amatörism och vetenskap? Edward Said skrev att en intellektuell måste vara amatör. Men en forskare?

När Albert Einstein knäckte relativitetsteorin var han också en outsider. Den moderna epokens två grundläggande upptäckter har med andra ord gjorts ”hemma i köket”. Båda förpassade människan ut i existentiell osäkerhet, bröt mot auktoriteter, ifrågasatte Guds ordning och öppnade för ren slump. Sörlin diskuterar egentligen aldrig amatörbegreppet. Men den som läser kan inte låta bli. Vad gör forskning vetenskaplig?

I en annan bok spårar Fredrik Sjöberg en svensk naturaliesamlares underliga liv. Han hette Gustaf Eisen och var en lika besatt samlare som Charles Darwin. 1873 kom hans bok om daggmaskar. Darwin som också studerade maskar läste och skrev uppskattande brev till Eisen.

Russinkungen avslutar Sjöbergs trilogi om udda och bortglömda mästare. Eisen var en legendarisk samlare. Han skrev ett standardverk om klassificering av antikt glas, jagade mollusker i Kalifornien, fixade världens största samling av antika textiler från mayakulturen, skrev tre feta band om samtliga kända porträtt på George Washington. Att samla och granska förenar honom med Darwin. Fredrik Sjöberg grubblar över sitt eget samlande: fjärilar och blomflugor. Frågan om amatörism, nörderi och banbrytande vetenskap är samma som Sörlins.

Daggmaskar var både Eisens och Darwins passion. Darwins dotter spelade fagott för dem. Frågan var om de kunde höra. Hans fru spelade piano. Hur reagerade maskarna på pianolocket? Darwin skrev. Varje notering var ytterligare ett steg i maratonloppet.

Många har skrivit om Charles Darwins skuggestalt. Evolutionens principer upptäcktes nämligen samtidigt av en annan samlare: Alfred Russel Wallace. Relationen mellan de två är så intressant att nackhåren reser sig varje gång jag läser om den. Wallace var också en självlärd outsider men av helt andra orsaker. Darwin var en ekonomiskt oberoende ”gentleman” och därmed automatiskt indragen i forskarnas sociala nätverk. Wallace hade däremot gått den proletära vägen genom kvällskurser och sedan arbetsresor. Med den skillnaden var det naturligtvis Darwin som målmedvetet kröntes som upptäckaren och Wallace fick rollen som assistent – Darwins eviga skugga. Men Sörlin drar slutsatsen att proletären var vassare: ”Darwin behövde Wallace, medan Wallace knappast behövde Darwin.”

Varför går det som det går? Här har vi tre outsiders och samlare: Darwin, Wallace och Eisen. Bara en blev världsberömd. Bara Charles Darwin blev ”Darwin”. Och hur passar Fredrik Sjöbergs erkänt stora samling blomflugor in i historien? Att samla är ”tanklöshetens lycka”, skriver han.

Sverker Sörlin är legitimerad professionell forskare. Men han har, trots det, skrivit en bok som är underbar att läsa. Ren och enkel. Inte alls som en professor förväntas skriva.

Det är helt självklart att Den blinde skaparen kan läsas som ett inlägg i diskussionen om svensk forskningspolitik. Sverker Sörlin antyder inte ens en sådan avsikt. Men Darwins laboratorium påminner ju om en romantisk syn på forskning: den ensamme mannen i sin läsfåtölj omgiven av böcker och bensamlingar. Oberoende. Fri. Amatöristisk. En maratonlöpare i ett familjeföretag. Finns det längre plats för den gestalten? Är Darwin bara en dröm, ett romantiskt svärmeri?

August Strindberg beskrev zoologen Gustaf Eisen i en novell: ”Han sökte aldrig någon, syntes aldrig ute och var mycket svår att träffa. Han bodde vid kyrkogården i två rum och troligen kök, det fick man aldrig reda på.” Novellen heter Ensittaren – en romantisk aura runt forskaren som slocknat.
 Per Wirtén