Kylan är förlamande. Kroppen låser sig. Att gå ut blir ett projekt som kräver två timmars mental uppladdning.

Men att vakna långsamt och höra skrapet från grannarnas snöskyfflar när de skottar garageuppfarterna är ett tröstande ljud. Jag har hört det hela livet, alla snöiga vinterdagar. Det är förortens ljud.

;I går lyssnade jag på Ekonomiekot om finanskrisen. Och blev nästan chockad över det politikerförakt finansmannen Mats Qviberg uttryckte. Marknaden läker såren bäst själv. Politiker ställer bara till problem. Det säger han efter att just hans yrkeskår svindlat bort miljarder. Kan man inte be om viss ödmjukhet? Utan (i synnerhet den amerikanska) politikens effektiva agerande hösten och vintern 2008-09 hade hans yrkeskår knappast funnits kvar.

Nu är det vanliga medborgare som kommer få betala. I synnerhet det brittiska budgetunderskottet, som för 2009 beräknas bli 14 procent av BNP och därmed dubbelt så högt som euroländernas, kan ge mardrömmar. Storbritannien var redan före krisen ett outvecklat välfärdssamhälle med fattigdom, enorm ojämlikhet och bräckliga skyddsnät. Alla vet vem som kommer få betala räkningen. De närmaste tio åren blir brutala i hela Europe. I det läget sitter Qviberg och öser förakt över politiker på ungefär samma sätt som Sverigedemokraterna brukar göra.

Qviberghs vänner har också drabbats. Läste i World Wealth Report att antalet superrika i världen under 2008 sjönk med 25 procent och att försäljningen av privata jetplan nästan halverades. Men rapporten räknar också med snabb återhämtning på miljardärsfronten. Krisen kommer säkert få samma slutfacit som 1990-talskrisen: inte bara att fattiga blev fattigare utan att även rika blev rikare.

Jag träffade Mats Qviberg i en tevestudio för några år sedan. När kamerorna var av och programledaren sade nåt som inte passade honom blev han som en trilskande femåring. Vi andra bara gapade. Han var en levande illustration av begreppet borderline. 

I dag ska jag fortsätta läsa Susan Sontags dagböcker.