I dag oroar sig SvD:s Per Gudmundsson över den svenska välfärdspolitikens växande ihåligheter. Naturligtvis är allt socialdemokratins fel. Sverige rasar på OECD:s lista, skriver han. Gör vi? Senaste mätningen jag sett gick Sverige uppåt och ligger nu nia.

Det är långt från 1970-talets fjärdeplats och när jag fick lära mig i skolan att Sverige, Schweiz, Japan och USA var världens rikaste länder. För högerns glada inelligensreserver behöver jag kanske påminna om en detalj: Att det var mitt i socialdemokratins guldår. Långt innan Gösta Bohman flyttade in på finansdepartementet och sedan åkte ut (mobbarens öde). När jämlikheten stod på topp var Sverige en succéstory på OECD:s lista. Samma sak varje år. För varje skattehöjning gick det ännu bättre.

Sveriges fall kom med 1990-talskrisen, efter att regeringen Bildt sjunkit i politiskt haveri och när nyliberala idéer trängde långt in i socialdemokratin, fördelningspolitiken spårade ur, tillväxten sjönk och arbetslösheten normaliserades. Det var när idéer från SvD:s ledarsida började tas på allvar olyckorna ställde sig i kö.

Det finns en annan lista som mäter välfärd med andra parametrar. Det är FN:s utvecklingsorgan UNDP:s. På årets lista ligger Sverige sjua. Ett steg bakåt sedan förra året. Granskar man utvecklingen där är det densamma. Landets problems börjar med 1990- och 2000-talets ojämlikhetspolitik.

För att Sverige ska återta gamla positioner krävs Gudmundsons mardröm: Mer av frihet och jämlikhet.