Det finns inga inga artiklar jag läst med så passionerad nyfikenhet och uppmärksamhet de senaste åren som samtidshistorikern Tony Judts. Men jag visste inte att han är sjuk. Sjuk utan återvändo. På väg hem till förorten med pendeln läste jag hans korta "Night" i senaste NY Review of Books. Jag började nästan gråta. Han skriver om sin ALS, hur kroppen långsamt upphör fungerar, en lem efter en annan. Nej, han har inte skrivit, men dikterat. Han kan inte längre röra sina armar. Alla dessa fantastiska artiklar jag läst. Det blir inga fler. Snön blev svart vid Älvsjö.

"I cannot scratch an itch, adjust my spectacles, remove foodparticles from my teeth, or anything else that – as a moment's reflection will confirm – we all do a dozens of times a day."

Hans text är mörk, vacker (jo, absolut) och smärtsam. Läs den.