Stefan de Vylder: Världens springnota – finanskrisen och vägen framåt. (Ordfront).

Finansmarknadernas kollaps 2008 var den första verkligt globala krisen. Ingen har lämnats oberörd. Konsekvenserna rullar fortfarande fram. Räddningsprogrammen ska snart betalas tillbaka och nedskärningarna i offentliga välfärdssystem – skolor, sjukvård, snöröjning – kan bli omskakande.

Man kan undra hur krisen kommer uppfattas när man skriver historia om tjugo år. Börskrisen 1929-30 beskrivs som stor vändpunkt och  oljekrisen 1973 brukar markera skiftet till nyliberal marknadsrevolution. Hur kommer augusti 2008 fogas in i den stora berättelsen om världen?

Stefan de Vylder är ekonom som länge intresserat sig för de finanskriser som avlöst varandra sedan 1973. Han räknar med 124 stycken innan den stora slog ut alla föregående. Jag har hört honom föreläsa om de i Argentina och Sydostasien. Varje gång har jag fyllts av känslan att faktiskt förstå. Och hans nya bok är enastående folkbildning. Den finansiella sektorn avförtrollas. Sammanbrottet berättas. Frågorna formuleras. Boken är torr som en kall Jever. Men märkligt svår att sluta läsa.

De Vylder skriver med realistisk uppriktighet. Den finansiella sektorn är instabil och har blivit för stor, men är nödvändig. Enkla rop på regleringar och bonusstopp är politisk maräng. Kapitalismens död finns inte ens på dagordningen. Han skriver från vänster men utan illussioner och verkar inte alls lika kritisk mot krispolitiken som nobelekonomerna Joseph Stiglitz och Paul Krugman. Det är inte med hårda ord men ett globalt utvecklingsekonomiskt maktperspektiv han skiljer sig från de flesta analytiker.

Två svåra frågor återkommer gång på gång när han vecklar ut sammanbrottets sammanhang.

Den första utgår från iaktagelsen att alla aktörer agerar procykliskt: det vill säga att man först förstärker tillväxtbubblan och sedan även fallet. Att de privata marknaderna gör det är inte konstigt. Det var ju upptäckten 1930. Men även de institutioner som skulle reglera dem fungerar nu likadant. Alla springer i flock. Kritiken mot till exempel Internationella valutafonden IMF är förödande.

Hur återskapar man en kontracyklisk politik; mekanismer som hela tiden öser in grus i maskinen? Det är inte enkelt. Vilken regering går i spetsen för att hårt dämpa högkonjunkturer och marknadsbubblor? Världen har lärt sig keynesiansk krishantering, men inte keynesianskt krisförebyggande. Problemet är ju att alla som är inne i systemen vinner på tivolit – ända tills det spårar ur.

Den andra frågan handlar om så kallad moralisk risk. Räddningspolitiken gör att förlusterna socialiseras. Nu vet alla spekulanter att de kan ta nya risker, när det havererar rycker ju staten in och röjer upp. De Vylder har inga svar. Banksystem måste räddas och ruttna banker helst förstatligas annars drabbas oskyldiga ännu hårdare. Men han lockas av den förbjudna tanken att Bushadministrationen gjorde rätt när de lät Lehman Brothers falla. Det var en viktig signal att statens välvilja inte var obegränsad.

De Vylders framtidsspaning är att krisen faktiskt markerar en stor vändpunkt. Inte för kapitalismen. Men för hur makt och välstånd sprids i världen. Den ekonomiska tillväxten har flyttat till andra platser än USA och Europa. Finanskollapsen påskyndar förändringen. ”En helt ny värld träder fram,” konstaterar han till sist.

Låg- och medelinkomstländer gör sig mer och mer oberoende från rika länder. Deras banksystem är stabilare, sparandet högre och det är mellan dem världshandeln ökar som mest. De dramatisika dagarna i augusti 2008 kommer kanske symbolisera hur västvärldens imperiella ordning till sist kapsejsade.
 Per Wirtén