Det påstås ofta att postmodernism innebär avpolitisering. Senast hos Josefsson och Suhonen i AB. Gör det? Min erfarenhet är en annan – och jag tror inte jag är ensam.

I början av 1980-talet var jag dåtidens popvänster, fast vi sa rock, när jag arbetade på Schlager där jag slutade 1985. Att sedan läsa Michel Foucault var en politiseringschock. Ola Larsmo kallade det "Foucaulteffekten". Om Ebba Grön var steg ett, så blev "Övervakning och straff" nästa stora. På kultursidorna introducerade Horace Engdahl och Stig Larsson nåt slags elitistisk salongsborgerlig variant. Den blev bestämmande. Men vi var många som läste på annat sätt. Mikael Löfgrens och Anders Molanders antologi "Postmoderna tider" var en uppenbarelse. Plötsligt var politik, makt och förtryck förklarat på ett mer sofistikerat sätt än dåtidens fyrkantiga marxister gjorde – som mest bråkade om vem som tolkade Lenin och Marx rätt. 

Sedan kom Edward Said som med hjälp av Foucault förklarade hur rasism och kolonial underordning inte bara handlade om kanoner utan även berättelser. Den postkoloniala vågen öppnade också gamla böcker som Frantz Fanons och WEB du Bois. Det var en befrielse in i radikal politik som funkade.

Vad var det vi hittade som var så viktigt?

• En mer genomgripande förståelse av maktutövning, kontroll och dominans. Hur förtryckande system hölls på plats. I de här texterna hittade jag en relevans. De hjälpte mig ge ord för det jag såg när jag var på reportage i Sverige, Palestina eller Europa. Said gav mig orden.

• PoMo representerade trolöshet och radikalt tvivel: illojalitet mot ideologiska system och politiska/ekonomiska maktapparater.

• Idén om enhetlighet och homogenitet slogs sönder. Det fann ju inget på förhand givet "vi", eller ens "jag". Med hjälp av konstruktivism kunde kategorier som betraktats som naturgivna också falla sönder: ras, nation, natur, klass, kön, individ. Inget var längre heligt. Allt kunde ifrågasättas. Allt var nämligen politik.

• De stora "berättelserna" var inte heller givna, det vill säga förenklingar av stora historiska förlopp kunde man börja betrakta som "ideologi" och ett slags förfalskningar som placerats som slöjor mellan oss och den faktiska politiska verkligheten: våldet, tortyren, inlåsningen, disciplineringen, ofriheten.

Marxisterna har aldrig kunnat förlåta att den postmoderna kuppen där marxismens monopol på "vänster" avskaffades. Plötsligt var en av de skarpaste kritikerna av den postkoloniala världens våld och imperialistiska maktutövning – Edward Said – inte marxist. Vänsterbegreppet vidgades. Nu är det ett helt oöverskådligt myller. Det var en intellektuell frihetsrörelse.

I dag är min första artikel om 2010-talets globalpolitiska frihetsrörelser i Expressen – om kvinnors rättigheter och hur männens globala krig mot kvinnorna dödar fler än alla "konventionella" krig tillsammans.