Att vänstern förlorat sig i postmodernism och identitetspolitik upprepas ständigt på liberala och konservativa ledarsidor. Senast av Lena Andersson i Dagens nyheter.  Men det finns inget givet samband mellan pomo och identitetstänk.

Så länge det funnits emancipatoriska frihetsrörelser där förtryckta grupper krävt sin rätt, och att få plats för sina röster, har det funnits identitetspolitik. Ellen Keys feminism var rent identitetspolitisk. Hon var inte särskilt postmodern, om man säger så. Hennes tid var en annan.

Identitetspolitik är svårt att förhålla sig till. Det finns lägen då den är helt nödvändig. När man ligger platt är det viktigt att kunna formulera ett "vi" mot övermakten, en gemenskap, att bekräfta sina röster och att man faktiskt är subjekt, är medborgare med rättigheter. När arbetarrörelsen bröt sig in i borgerliga salonger och politik var det viktigt. Samma sak när kvinnor gjorde motsvarande. 

När marxismen pekade ut en specifik grupp, arbetarklassen, som historiens subjekt – den gemenskap som skulle befria mänskligheten – föddes kanske fröet till all identitetspolitik. Marx alltså. Inte postmodernism. 

De flesta emancipatoriska rörelser utvecklar både identitetspolitik och dess motsats: universalism med krav på generell politik. De hänger samman. Möjligen oskiljaktliga. Den svarta medborgarrättsrörelsen i USA är exempel på hur båda polerna kan sättas i rörelse. När Martin Luther King med stark stolthet marscherade in i fängelserna var syftet klockrent identitetspolitiskt: att stärka svarta amerikaners stolthet och självkänsla som medlemmar av en svart gemenskap i en rasistisk stat. 

Identitetspolitik och mångkultur teoretiserades kanske främst av två kanadensiska liberala/socialdemokratiska kommunitarianer: Will Kymlicka och Charles Taylor. Båda intressanta, inflytelserika och absolut inte postmoderna. Taylor är f.ö. katolik.

Identitspolitikens faror är uppenbara. I synnerhet om man har Foucault i ryggraden. Det kan leda till instängningar, slutenhet, att andra maktordningar och orättvisor får en frizon i den slutna gemenskapen. Fixering vid identitet leder lätt till att kultur och maktrelationer naturliggörs. Om det har många skrivit. Jag i boken "Kosmopolitik nu!". Nancy Fraser pratar om det i intervju i senaste Arena. Wendy Brown i den underbara lilla boken "Att vinna framtiden åter".  

Man kan alltså varken enkelt förkasta eller okritiskt anamma identitetspolitik. I ett sammanhang kan den vara livsnödvändig, i nästa  livsfarlig. Genom att plocka upp det gamla begreppet kosmopolitik har jag försökt vrida uppmärksamheten från identitet och kultur till rättigheter och politik.  

I dag finns nog inga vänsterröster i svensk debatt som driver identitetspolitik. Det fanns runt Massoud Kamalis integrationsutredning, Centrum mot rasism och Mana. Men de har skingrats. Inom feminismen finns Ebba Witt Brattström, knappast populär i kretsarna runt Arena och Bang. Inom hbt-rörelsen finns klar identitetsdriv. Men jag uppfattar queer som ett typiskt postmodernt sätt att undergräva den identitetspolitiken.

De som skäller vänstern för att driva identitetspolitik lyckas aldrig peka ut någon enskild person, eller peka på enskilda böcker. Det blir bara ett ytligt slagträ att svepa till med. Inte särskilt upplysande. Inte särskilt bra politik.