Värderelativism är ett spöke som används flitigt för tanklöst skrämsel. Sammankopplat med postmodernismspöket är tanken att skrämseleffekten dubblas. Men värderelativismen är naturligtvis äldre än pomofilosofi. I själva verket har den införlivats i vardagligt sunt förnuft.

Ett visst mått av värderelativism är förutsättning för demokrati. Hur ska människor med inte bara olika åsikter utan även helt annorlunda svar på frågorna vad en människa, världen och kosmos egentligen är annars kunna leva tätt tillsammans och tackla viktiga politiska frågor?

Motsatsen är tron på absoluta sanningar. Det är fundamentalismens ståndpunkt. Bushhögerns "antingen är ni med oss eller mot oss" som sedan upprepas av radikala islamister, kristna fundamentalister, kommunistiska renhetsivrare. Föreställningen om sanningsmonopol är inte kompatibel med demokrati.

Under 1700-talet utvecklades en idé att idéer om rätt och rättvisa låg nersänkt i varje människas inre. De var givna av gud, eller av naturen. De hördes i samvetets röst. Men när varken gud eller naturen längre kan motivera de övergripande idéerna om mänskliga rättigheter måste vi finna andra grundvalar för dem. En del försöker med biologi men det håller inte. Det enda möjliga är att acceptera att även rättigheterna och demokratin är relativa och sköra system av idéer och regler. De vilar helt enkelt på att vi tycker de är bra, att människors liv blir bättre av dem och att de pekar ut vägar mot större frihet. Erfarenheten avgör att vi håller fast vid dem. Det finns ingen naturlig rätt. Men det innebär också att om majoriteten förkastar dem så upphör de.

Det finns en slapp relativism som accepterar våld och förtryck med motiv att alla "kulturer" har rätt till "självbestämmande". Den är lika oacceptabel som idén om absoluta sanningar. Den bryter mot den överenskommelse de flesta människor nu omfattar om mänskliga rättigheter.

Värderelativism är en svår fråga utan enkla svar. Människor har grubblat på den i hundratals år. Så kallade postmoderna tänkare har bidragit till att länka alla sanningsanspråk, alla sanningsregimer, till olika slags maktförhållanden. I fin kritisk och trolös anda har de försökt dekonstruera och plocka isär sanningar. Kapitalismen bärs upp av ett knippe sanningar. Kommunismen gjorde också det. Varje samtid legitimeras av sina egna sanningsanspråk. Det är naturligtvis ett slags värderelativism. Till och med tanken om en sanning politiserades.

Även vetenskaplig sanning är relativ. Det vet vi av erfarenhet. Forskningen justerar alltid sina resultat, det som anses sant förändras och är i ständigt uppbrott. Sanningen om människan var en helt annan för bara 25 år sedan. Sanning är det vi enas om som sant. Det blir allt svårare i en mer sammanbunden värld. Hur hanterar man ett samhälle med många parallella "sanningar"? Hur kompromissar man fram spelregler som överensstämmer med demokrati, fri- och rättigheter som alla accepterar och sedan också följer? Svaren kräver ett visst mått värderelativism.